Om du googlar ordet "chockturism" får du en mängd träffar på webben. Allt är mitt och
Henrik Olssons "fel". Vad som började som en sport och en kul grej i den nedlagda
flottbasen i Estniska Paldiski växte till större proportioner än vad vi kunnat ana.
Nu i december 2012 skriver DN:
För några år sen läste jag en artikel om ”chockturism”. Det handlade om några unga män som lystet sökte sig till planetens dystraste platser. Koppärriga polska förorter, koldammiga sovstäder i Östeuropa, tokfula kärnkraftverk – finns det några vackra kärnkraftverk förresten eller vore det, jag vet inte, cyniskt? – var sånt som väckte chockturisternas förtjusning, och de hade en organisation och gissningsvis en hemsida och de bytte tips och bilder med varandra, så som man ofta gör när man har alldeles för mycket fritid eller härjas av en molande ångest.
Obeskrivligt larvigt allting. Ändå har jag känt en chockturistisk ilning på sistone när jag vandrat längs Magnus Ladulåsgatan.
Se artikeln.
Bakgrund
Jag hade försökt skriva och sälja reportage om intressanta och vackra platser i det
forna Östeuropa men det blev nobben varje gång. När jag skrev om det "fula" tände dock redaktörer runt om i landet på alla cylindrar. Jag har medverkat i otaliga tidningar, och radio men drog en gräns vid TV. Sjukast var när Renée Nyberg ville ha mig med i direktsändning i TV3. Men TV3 fick nobben. Likaså Packat & klart som hörde av sig 12 år senare. Man har har dragit stora växlar och försökt tolka "fenomenet" chockturism så gott man kunnat men hela tiden har vi suttit med facit i hand och skrattat gott åt tolkningarna.
Foto: Anders Thorsell
