Till slut kom jag då till mitt (älskade?) Doha i Qatar. Vi kallar in Wikipedia:
Fakta om Doha
Doha är huvudstaden i Qatar. Enligt folkräkningen 2005 har staden 400 051 invånare.
Stora industrier i staden är olja och fiske. Nära Doha ligger Education City, ett område ägnat åt forskning och utbildning. Stadens flygplats är Doha International Airport.
Staden grundades 1850 under namnet Al-Bida. Fortet Al Wajbah i sydvästra Doha byggdes 1882 av al Rayyan, och ett slag mot Osmanska riket leddes här av Sheikh Qassim 1883. Ett nytt fort byggdes nära stadens centrum 1917, Al Kout, av Sheikh Abdulla Bin Qassim Al-Thani.
Staden blev huvudstad i det brittiska protektoratet Qatar 1916, och förblev huvudstad då Quatar 1971 blev självständigt.
Världshandelsorganisationen (WTO) höll i november 2001 en ministerkonferens i Doha om TRIPS-avtalet. Den 14 november 2001 antogs "Doha-deklarationen".
2006 års Asiatiska spel gick av stapeln i Doha.
------
- Hej! Jag tänkte skaffa visum och besöka Doha över dagen idag och sedan flyga till Dubai ikväll.
- Helt omöjligt! (svarar en kille på flygplatsen)
- Ja, men jag har ett pass från Sverige, Europa.
- Ja, men då går det ju fint!
Ensam i "kön" att besöka Doha. Supersur kvinna i svart traditionell muslimsk dräkt. Hon fräser nåt om "vad jag ska dit och göra".
- Dra in på stan och kolla läget, svarar jag glatt.
- Okej då. Det blir 100 Riyal (225 SEK). Pang! Stämpeln och visumet sitter som en fläskläpp i passet.
Taxi till vad som anses vara det absoluta centrumet. Kaptenen på flyget hade förvarnat om att "the weather in Doha is VERY BAD WITH SANDSTORMS".
The man was right. Inte såg jag mycket (disigt och blåsigt) när jag hoppade in i taxin och drog iväg med den filippinske chaffisen. Sidospår: Det är filipinos som håller igång hela "gulfen". Den här 53-åringen jobbar här för att försörja familjen hemma och för att sonen ska kunna gå på college.
Jaja. Fram kom jag och tänkte... What the... Vart är allt folk? Inte en människa ute på stan. Alla verkar åka bil. På det största varuhuset var det också väldigt tomt.
Jag skickade i mig lite fast food och var redo för att göra stan. Byggkranar överallt. Hammarslag och ljud från svetsar och slipar. Men inget folk. Doha after the nuclear attack?
Jag fortsätter vandringen bland skyskrapor som byggs. Vilka ska bo eller jobba här? Inga affärer syns till. Inte ens en kiosk. Jag vandrar längs vattnet. Jag kommer till maskoten för asiatiska mästerskapen 2006. Den börjar se luggsliten och trasig ut. Jag behöver vatten! Ingen kiosk, ingen säljare, ingen "fixare" som ropar. En trasig läskapparat grusar hoppet. Det blir inget vatten. Jag fortsätter mot flygplatsen. Har vandrat 7-8 km och mött 4 personer, alla byggjobbare. Det här känns exakt som Kramfors en vardagsförmiddag.
Svårt att promenera i Doha. Staden är byggd för bilar och inte för vandrare. Jag vinkar in en taxi med en chaffis från Jakarta, Indonesien. På flygplatsen kan jag köpa mitt vatten. Äntligen!
Efter bara 7-8 timmar i en stad har man egentligen inte "rätt" att sätta betyg men jag kan inte ge något särskilt gott betyg till Doha. Rent, prydligt, säkert. Men ack så tomt, sterilt och intetsägande. Det blir en ensam liten geting i betyg till Doha. Varsågod.
Det har varit en lång dag med uppstigning kl. 5 Thai-tid. Som sagt var jag tvungen att flyga till Dubai och nu kändes det som en befrielse.
Vi bordade planet redan en timme före. Det förklaras med att man flyger med Boeing 777 som tar runt 350 personer. Det tar tid att få alla ombord, särskilt när passagerna måste bussas ut till flygplanet.
Jag trodde jag upplevt det mesta - jag hade fel. På "lyxraden" framför mig (som alltså inte gick att boka). Sätter sig en kvinna med 5 (FEM) barn. De lever satan (pardon my French), hoppar upp och ner, skriker, gråter och lever rövare. Flygvärdinnan har inte en chans att få tyst på dem.
En amerikan håller på att tappa fattningen fullständigt. Han är illröd och ser ut att explodera när som helst. Då kommer chocken för honom. En ny barnfamilj anländer i sista sekunden och säger att han sitter på deras plats. Han flyger upp och skriker MOVE! till mig och vill att jag ska lämna min plats i gången och pressa mig in i mittensätet.
- NO THIS ONE's MINE!
- FUCK OFF! vrålar amerikanen och pressar sig ner i mittensätet. Det var 381 km och 45 extremt långa minuter att sitta bredvid denne galning. Jag saknar redan Sydostasien och den vänliga inställningen där bland passagerarna...
I Dubai var det fullt ös på flygplatsen den sena timmen till trots. Lång kö till immigration. Taxi till stan. Jag stupade i säng kl. 1 lokal tid. Vad blir det i Thai-tid? Kl. 5 antagligen. Jag inser att det finns inte en chans i världen att jag kan stiga upp några ynka timmar senare och dra till flygplatsen och leta biljett till Bahrain.
Jag beslutar mig för att stanna två dagar i Dubai istället. Jag river därmed redan inköpta biljetter:
- Doha - Bahrain (pga jag inte fick övernatta i Doha)
- Bahrain - Dubai (pga jag inte kommer till Bahrain)
/Anders Thorsell, Doha & Dubai
--
Mina sajter:
http://www.ffagency.com
http://www.mythailand.se
http://www.andersthorsell.blogspot.com
