Fight to the death
Få städer i världshistorien är så historiskt laddade som Stalingrad. Undertecknad har besökt detta Mecka för historieintresserade vid två tillfällen. Här kommer en repriserad men uppdaterad reserapport.
Då tåget från Moskva äntligen närmar sig Stalingrad (heter numera Volgograd) ser vi från tågfönstret Moder Ryssland, en av världens största statyer. Denna svärdsvingade 5900 ton tunga staty i världsklass står där på vakt som en avskräckande symbol. Ingen intar moder Ryssland ty hon svingar sitt svärd mot den som försöker.
Kulle 102
Den 83 m. höga statyn är belägen på den strategiskt mycket viktiga Mamaievklippan (eller kulle 102). Runt berget, som kallats Rysslands viktigaste, ägde de blodiga striderna under slaget om Stalingrad rum och många av de 1,2 miljoner offren stupade här. Visste du förresten att tyskarna "endast" förlorade 200 000 man medan de sovjetiska förlusterna uppgick till över en miljon man i Stalingrad.
Naturligt nog gjordes detta område om till en gigantisk minnesplats efter kriget. Inga superlativer räcker till för att beskriva storslagenheten på denna 65 000 kvadratmeter stora plats.
Vi börjar vandringen vid Leningatan och möts först av statysamlingen "Generations will remember". Inuti statyn har jord kapslats in från Moskva, Leningrad, Kiev, Minsk, Sevastopol, Odessa, Tula, Novorossiisk, Kursk, Smolensk, och Murmansk, vilka representerar de sk. "hjältestäderna". Krigsexperten och rysslandskännaren Niklas Larsson från Göteborg har sin egen förklaring till vad som kännetecknar en "hjältestad" dvs en plats där det strök åt extra mycket folk under "Det stora fosterländska kriget". Kuriosa: Zhukov, chefen och hjälten för försvaret av Stalingrad ligger begravd här.
Promenaden går vidare längs en lång allé och nästa staty i ordningen är "Fight to the death" en 16 m. hög sovjetisk soldat med fyrkantigt ansikte som spänner sina muskler till det yttersta. Mannen är försedd med handgranat och gevär. Sjukt men coolt! Ett stenkast från Moder Ryssland ligger den heligaste platsen, den runda salen där den eviga elden brinner.
På väggarna har man präglat in 7 200 slumpvis utvalda fallna soldaters namn i guldskrift. Två soldater står i stram givakt kring facklan med den eviga elden. Från högtalarna hörs Schumanns sövande Reverie. Det måste vara svårt för soldaterna att inte falla i sömn under det timslånga vaktpasset. Varför man valde just musik av just Schumann sägs vara att man vill "tala om" att inte alla tyskar är onda, bara de som ger sig på Moder Ryssland...
I centrum som helt byggts upp efter krigsslutet kretsar också mycket kring det fruktansvärda slaget. Husruiner finns bevarade och nere vid Volga ligger ett mycket bra museum. Där beskådar jag bl a en "360 graders" panoramamålning vilken ger en bra uppfattning om hur det kunde se ut på fältet under det fruktansvärda slaget: Vinter, bombanfall, ruiner, utbrända fordon. I ett rum intill visas brev skrivna av tyska soldater.
Sista hästen är för länge sedan uppäten
Breven nådde aldrig hemlandet och jag grips speciellt av följande rader: "Hunger, hunger, hunger, löss och smuts. Dag och natt luftangrepp. Om det inte sker ett under går jag under här ...Vi sitter här på julafton 1942 i Stalingrad medan "Ari" skjuter vilt utanför. Alla sitter i varsitt hörn och tänker på sina anhöriga. Allas vår högsta önskan är att en gång till i livet får fira jul. ...Sista hästen är för länge sedan uppäten och jag har ingen aning när det här helvetet skall ta slut".
Hitler (och Stalin med för den delen) gav order om att slåss till sista man och endast några tusen soldater lyckades återvända till Tyskland efter kriget. En kvinna sade under kriget till Time magazine: "We shall teach the German cannibals a lesson they won't forget - a lesson in steel and blood". Kvinnan fick rätt men priset för segern var högt, ofantligt högt. För den som är intresserad av träffa och se gamla medaljprydda veteraner fira segern i kriget rekommenderas ett besök i Moskva eller Volgograd under den sk. Segerdagen (9 maj).
Gin & Tonic på väg till bussen...
Efter besöket hos Moder Ryssland äter vi grillspett på det närliggande gatuköket. Det är lustigt hur snabbt man "acklimatiserar" sig till ryssarnas alkoholvanor. Då ett ungt par delar en flaska champagne mitt på dagen här på det sjabbiga Gatuköket höjer vi inte på ögonbrynen men om liknande inträffat hemma i Sundsvall hade väl de flesta mer eller mindre chockats över beteendet. I automaten på gatan kan du köpa färdigblandade drinkar.
Här dricker man Gin och Tonic på väg till bussen för att släcka törsten och på krogen beställer man gärna in en helflaska vodka. När jag i snabbköpet köper en flaska Stolichnaya för att ta med mig hem till Sverige öppnar kassörskan kylskåpet.
- Varsågod, kyld och redo att drickas!
Trevlig stad
Volgograd är den sovjetiska efterkrigsbebyggelsen till trots, en mycket mycket härlig stad. Nere vid Volga finns otaliga trevliga uteserveringar och folk är mycket vänliga mot oss. Efter en pubrunda stiger jag vid 4-tiden på natten in i en mycket risig taxi och puttrar hemåt. "Russian Mercedes" säger chauffören och skrattar.
Rublerna tog slut
Mellan Volgograd och staden som ligger tvärsöver Volga, Krasnolobodsk finns ingen bro. Däremot verkar ett brobygge en gång ha påbörjats. Det vittnar de färdiga men ogräsbeväxta betongfundamenten om.
Troligen tog pengarna slut en dag och bygget sköts upp eller lades ner. På vintern går det att promenera på Volgas is men sommartid tar man sig över till andra sidan med hjälp av färja.
Avsaknaden av en bro gör att Krasnolobodsk inte alls känns lika "västlig" och utvecklad som Volgograd. Vid färjeläget säljer gummorna fisk och grönsaker och t om Stalincigaretter. Får genast intrycket att västerlänningar inte brukar uppehålla sig här. "Babushkorna" granskar oss nyfiket. Som vanligt fnissas det när vi går förbi. Tar en liten repa i den lilla staden men då jag inte ser annat än gamla trähus går jag istället till stranden och lägger mig i solen ett slag. Då vi checkar ut från hotellet ropar den vänliga våningsvärdinnan "Welcome!" efter oss...
Inte heller i Volgograd lyckas vi köpa båtbiljetter i kassan utan vi får på flodbåten ånyo knöka in oss i en liten befälshytt och dividera om priset. Denna gång stannar priset på 80 SEK/person för 20-timmarsresan mot Saratov. Det enda försäljningsstället ombord är caféet som ståtar med 9 öl och 2 vodkaflaskor samt några karamellpåsar. Inte ens té finns till försäljning utan jag dricker istället en kopp svart bensin i förklädd kaffeform. Jag tänker att: Stalingrad för alltid kommer att leva i mitt minne.
