I backspegeln:Året är 2004. Det är förmiddag 24 november. Elektriciteten försvinner på mitt rum. Jag hör skrik från receptionen på hotellet My friends house i Karon beach, Phuket. Någon springer snabba steg upp för trappan och bankar på min dörr: Fire! Fire! Out! out! out!
Jag tittar på röran av kläder på golvet och tänker: Nej, det är inte värt det. Jag springer ner för trappan och ser röken som väller in i receptionen från affären bredvid. Ännu är branden bara i sin inledande fas så det finns tid att få ut kameran från kassaskåpet. Som paparazzi går man direkt över från fas 1: förvåning, till fas 2: det här kanske kan bli en story. Det dröjer minst 20 minuter innan brandbilarna anländer från Phuket town. Räddningsarbetet är oorganiserat och hotellets personal springer hela tiden in (trots protester) i den giftiga röken för att rädda gästernas ägodelar. Ingen omkommer i branden men många får se sina ägodelar förstörda. Alla mina kläder brann upp i den här brasan.
När jag är i Phuket brukar jag dra förbi My friend's house och heja på personalen. De känner gensat igen mig: Det är ju du! Fotografen från rum nummer åtta! Haha. Jag såg artikeln i den där svenska tidningen!
En månad senare drabbar nästa katastrof My friends house och Phuket när tsunamin slår till.
//Anders Thorsell
