Det finns skaplig mat om man letar lite - och äter på kvällarna. Då kan man skicka i sig en buffe för ca 35 kr.
På dagarma är det svårare. När jag skulle äta en Filippinsk nationalrätt med kyckling som bas slutade det med skam. Först hade de ingen kyckling så de skickade en "löpare" till affären för att handla. Alla på restaurangen tyckte det var pinsamt så de gjorde allt de kunde för att underhålla mig medan jag väntade. Till slut kom maten in, med stor trium serverade den trevliga servitrisen 3 kycklingben i buljong där det simmade 3-4 st. salladsblad.
Jag frågade efter en kniv för att försöka karva bort det magra lilla köttet från benbiten. Det fick sådär. Det var bara att lämna in - hungrig som sejtan och i skam över att ha lämnat 98% av "maten".
Filippinarna låter som spanjorer när de pratar. Nationalölen heter San Miguel. Kombinationen för tankarna till Spanien.
Annars tycker jag Boracay påminner om både Phi Phi island (fast med 90% renare vatten) eller Railey beach (båda i Thailand).
Den 30/12 flyger jag till Cebu.
Ska ut och kolla läget på byn med en jänkare snart.
See ya!
/Anders Thorsell, Boracay, Filippinerna. 2007-12-27.
