Cebu pacific Airs Airbus mot Manila avgick från Bangkok den okristliga tiden 01.30 men det har sina fördelar:
1: Behöver inget hotellrum eftersom jag sitter på flyg.
2: Kommer fram tidigt på morgonen till Manila och kan leta inrikesbiljetter (i lugn och ro?).
Satt bredvid en superjuste sjuksköterska från staden General Santos på ön Mindanao. Hon jobbar i Bangkok och skulle nu hem till familjen för första gången på 1,5 år.
Efter tre timmar kom vi till Manila. På utrikesterminalen var det lugna gatan men efter en färd med shuttlebus till inrikesterminalen skulle lugnet upphöra. Jag ville vidare till Cebu eller Boracay men när jag kollade efter biljetter var det soprent hos 2 av de 3 största bolagen. Men med lite flyt lyckades jag komma köpa biljett till till Boracay.
Kön till inrikesterminalen ringlade 150 m. ut på gatan. Inne i terminalen var det kaotiskt. Säkerhetskontroller it och dit, ta av dig skorna Sir. Boarding pass? Terminal fee. Can I see your passport again. Dokumenten åkte up och ner ur fickorna. Det var kanske 500-600 pers. i den lilla terminalen. Det fanns tre (!) 14-tums monitorer mitt i lokalen som förkunnade vilken av de fyra "gaterna" som var aktuell. Barn skrek - Fat Cat var utmattad - Kön till toa var 15 meter - Regnet vräkte ner - de ropade efter mig i högtalarna och undrar om jag vill byta flyg och komma fram 30 min. tidigare. Kör till! Jag gör vad som helst för att komma från stressrummet.
Seair:s plan var av typen Dornier, ett tyskt plan men förvånansvärt trånga utrymmen. Det var dimma och mer dimma halva vägen ner till Boracay men på slutet ljusnade det och det var skapligt väder när vi tog mark på Caticlans lilla stump till flygplats.
Mer om Seair och Dornierplanen:
http://flyseair.com/shortcuts/ourfleetletdornier.php
Sen var det bara att öppna plånboken. En bärare slet tag i ryggsäcken i ett obevakat ögonblick. Han ville naturligtvis ha dricks sedan...
Upp i en tuktuk med en chaffis och en "fixargubbe" på flaket. Han ville naturligtvis ordna boende åt mig på ett ställe där han får provision. Jag lyckades till slut bli av med honom.
Pengar till tuktuk, miljöavgift för Boracay, terminalavgift, båtavgift mm. Pust.
Resan mellan Caticlan och Boracay tar bara 15-20 min. Framme inkvarterade jag mig på Alice in Wonderland.
http://www.boracayresorts.com/aliceboracay/
Den 7 km långa Boracay brukar toppa listan över världens finaste stränder. Stranden är verkligen fin. Första intrycken lyder:
- 90% koreanska turister.
- Dyr, dålig mat.
- Otroligt fin beach.
Återkommer med fler reflektioner när jag lärt känna Boracay bättre.
Tills vidare, se: http://www.boracayisland.org/
//Anders Thorsell, Boracay, Filippinerna, 2007-12-26.
