Ryssland är Ryssland
Ryssland är Ryssland och det finns inget som är omöjligt i detta väldiga land men jag, reskompisarna Henrik och Kent hade trots allt många många obesvarade frågor då vi tog mark på Moskvas flygplats Sheremetyevo 2. Efter den ryska ekonomins kollaps 1998 ställde vi oss frågan om det överhuvudtaget skulle gå några båtar på Volga, och i sådana fall när? Vad kostar det? Får utlänningar åka med? Mina vänner i Moskva hade lyckats bemästra den 3 månader långa processen med ett besöksvisum men ett sådant är endast giltigt i den stad det utfärdas, vilket skulle kunna ge problem under resans gång. Få fakta finns att tillgå om att resa på egen hand i landet och än mindre om att genomföra en spontant komponerad luffning.
Hjälten Vladimir rycker in
Tull och visumkontrollen avlöper galant och efter en lindrigt talat annorlunda flygresa i bolaget Volga Dnepr Airs Yak 40 landar vi, sent, på Uljanovsks för kvällen igenbommade flygplats. En traktor kör fram bagaget och lämpar bryskt av bagaget direkt från traktorskopan. En skumpig bussfärd senare står vi där i den kalla, blåsiga septembernatten i Lenins födelsestad och funderar var vi skall bo.
-Hotell? Visst häng på oss, säger en herre vid namn Vladimir som kommer vandrande i sällskap av ölflaska fru och dotter. Babushkan i receptionen nobbar oroande nog de tre trötta ryggsäcksförsedda Sundsvallsborna att hyra ett rum över natten då vårt visum endast är giltigt i Moskva. Välkommen till Uljanovsk, staden där tiden stått stilla sedan Sovjetunionens kollaps.
Small English
- I´m sorry that my English is so small. Stand here, learn daughter English. I get taxi for you. Vladimir springer engagerat runt i ett rasande tempo, fortfarande med ölen i handen. Lenin blickar ilsket ut över det dunkelt belysta torget och pekar med sin hand fram vägen till det perfekta samhället medan jag försöker lära 10-åriga Olga några grundläggande ord engelska. En kvart senare är Vladimir tillbaka med en risig, grå Volgataxi. Efter vissa startsvårigheter försvinner vi iväg i ett moln av blå/svart rök.
-Kom igen grabbar, nu drar vi till det andra och sista hotellet i stan. Don´t worrry. Går det åt pipan där, får ni bo hos oss, säger Vladimir och tar en slurk av den vid det här laget mycket avslagna ölen. Dottern och frugan försvinner med ett Dosvidanija medan vi skumpar fram längs den minimalt upplysta stadens gator vid Volgas rand. Ryssland är fullt av möten med vänliga, nyfikna, gästfria människor som hjälper till. Detta är ett annat Ryssland än vad folk i Sverige tror de lärt känna genom den problempräglade nyhetsförmedlingen. Vi får vårt rum och Vladimir lommar hem till familjen utan att vilja ha betalt för taxiresan. Och jodå, ölflaskan hänger fortfarande med.
Stoppad av Omonsoldater
-Grabbar, det ni gjort för mig betyder så mycket. Ni har visat min dotter att det finns en värld utanför Uljanovsk och att det är viktigt att kunna språk i framtiden. Då vi är på väg in i hotellrummet stiger två Omon-soldater ur hissen och begär att se våra pass. De verkar dock mest vara intresserat nyfikna på oss snarare än misstänksamma. -Jag bor i Uljanovsk säger den ena vakten. -Jag bor i Sundsvall. -Ok. God natt boys.
(Uljanovsk har 650 000 invånare.)
Moder Volga
Regnet vräker ner över Volga, livsnerven, så betydelsefull, magisk och repektingivande att ryssarna vördnadsfullt kallar henne Moder Volga. Ett kanalsystem förbinder damen från Bottenhavet hela vägen genom landet ner till Kaspiska havet vilket gör att det teoretiskt går att åka sjövägen från St Petersburg till Astrakhan. Detta skulle dock ta mycket lång tid i anspråk, något vi naturligtvis inte har tid till. Letar länge i regnet efter en restaurang och då vi slutligen får napp dröjer det dryga timmen innan maten äntligen står på bordet. Prisnivån är härligt låg för en svensk budgetturist. En middag bestående av öl, kött, potatis och bröd stannar vid underbara 15 kronor. Vi betalar sedan facila 20 öre och åker spårvagn till hamnterminalen för att lista ut hur vi skall komma vidare från stan.
Galenskaper i hamnen
Byggnaden ligger helt öde och gardinerna är fördragna i biljettluckan. Då jag knackar på dras gardinerna undan och en nyvaken tant tittar sömndrucket fram.
-Ja, det går en båt till Samara imorgon kväll. Biljetter? Nej, det får ni köpa kl 22 imorgon. Ok.
Lenins skog
Stadens sk turistbroschyr (naturligtvis från Sovjettiden som allt annat i staden) tipsar om en skog där Vladimir Ilich Ulyanov (Lenin) brukade promenera, och andra platser som Sovjetunionens grundare antingen bevistat eller bott på under en del av sitt liv… Ett stort sovjetkomplex (ett arkitektoniskt mästerverk enligt broschyren) fungerar som museum och är byggt runt och ovanför Lenins födelsehus. Den blekta broschyren hävdar vidare att "beviset för att Lenin var ett geni är att så många gator bär hans namn och så många statyer är resta till Lenins ära". Inget nämns dock om massmord och deportationer och inte heller visas några fotografier från Lenins sjukdomstid mot slutet av levnadstiden då kommunistledaren inte precis liknade de kraftfulla propagandastatyerna.
Vi drar på fotboll!
Lenin står mig upp i halsen och det blir därför en skön avkoppling att se fotbollsmatchen i division 2 mellan Energiya Uljanovsk och Iskra Engels. Hemmalaget bränner en straff i slutsekunderna och matchen slutar oavgjort inför runt 3000 åskådare.
Kapten Grogg och flodbåten
Följande kväll anländer vi till hamnterminalen för att, vad vi tror, böka oss fram i biljettkön men terminalen är fortfarande folktom så när som på damen i biljettluckan.
-Biljetter kan ni inte köpa nu, utan det får ni vänta med till kl 23.
-Men båten avgår ju 23.30!
-Spelar ingen roll. Regler är regler.
Då tiden äntligen är inne säger kvinnan att hon inte hinner sälja biljetter till oss, utan det måste istället göras ombord på båten. Då båten stävar in "lyckas" kaptenen (raskt döpt till Kapten Grogg) med konststycket att missa piren. Den svårnavigerade båten tvingas därför att köra en lång omväg för att slutligen kunna lägga till. Naturligtvis blir det kaos när vi kliver ombord.
-Va! Har ni inga biljetter? En besättningsman bläddrar fram och tillbaka i olika handskrivna listor men till slut tar vi plats i en gedigen, trevlig hytt med robusta sängar. Standarden är långt bättre än väntat. Jag läser på en skylt att båten tillverkades 1958. Vi ser knappt till några andra passagerare, än mindre något nöjesliv.
Radioterror
I den nedsläckta matsalen hänger ett stort porträtt av Lenin centralt placerat. Båten brummar tyst och jag somnar in med ens. Nästa morgon tar vi plats på däck men när det börjar blåsa upp söker vi istället skydd i den eleganta salongen utrustad med komfortabla fåtöljer och ett gammalt piano. Schackspelet är uppriggat intill.
Allt vore frid och fröjd om inte städerskan hade terroriserat oss med sin fridstörande dammsugare och dessutom spelar "Kapten Grogg" radio så att de stackars högtalarna nästan lossnar från väggarna. Utsikten består till största delen av sandbankar med ett flackt landskap i bakgrunden men det spelar ingen större roll. Det är ändå långt roligare än att resa på ett öppet hav med endast vatten att titta på. Volga svarar för hälften av landets sjöfrakt och otaliga är de fraktfartyg vi möter innan M/S Maxim Gorkij lägger till i Samara.
Trevliga Samara
Strålande sol och närmare 30 grader när vi anländer till Samara (1,1 milj. Invånare). Det känns direkt att detta är en mycket trevligare stad än "Lenin-zoot" i Uljanovsk. Atmosfären är gemytlig och trevlig och vi träffar en del nyfikna människor. Vi ser också många vräkiga lyxbilar, t ex blänkande nya Mercedes S-klasse med en prislapp runt miljonen..
Receptionisten på Hotell National släpper in oss efter stor tvekan och vi traskar in mot torget i centrum. Enligt gammal rysk tradition åker par ut till monument för att fira bröllopet, i Samara väljer man torget. Det strömmar en jämn stadig ström av nyförälskade till torget vid den okände soldatens grav. Hela tiden smäller champagnekorkar men ljudet avbryts då och då när sällskapen får syn på tre turister iförda shorts med kamerorna i högsta hugg.
En rysk vän sade till mig en gång på frågan varför inte ryssarna använder kortbyxor: "Bara idioter och utlänningar går omkring i den typen av byxor". Längs Volga är det full aktivitet denna soliga dag. Några ägnar sig åt gymnastik, jogging eller styrketräning medan andra badar. En del ägnar tiden åt fiske och några av sportfiskarna använder slangen från bildäck som ranglig båt.
Fiasko på Iceberg
Testar nattlivet på kvällen men i centrum är det fullständigt dött. Vi åker därför taxi till vad som sagts vara det bästa utestället i stan, "Iceberg". Där är det massor av folk och långa köer men då inträdet ligger på närmare 150 SEK vänder vi istället hemåt i en grå gammal Lada.
Extraöppet i Stalins bunker
Nästa dag avverkar vi de flesta av stadens sevärdheter och som sista anhalt har vi bestämt oss för att besöka Stalins bunker. Då Moskva riskerade att falla i tyskarnas grepp fungerade istället Samara som Sovjets temporära huvudstad 1941-1943. Under stort hemlighetsmakeri (förstås) byggdes då denna ca 70 meter djupa kraftigt armerade försvarsanläggning i centrala Samara. Då jag förra året besökt Hitlers bunker ställdes nu siktet mot Stalins dito. På en diskret skylt vid en bakgård står att läsa "Bunker Stalina" men en trevlig herre upplyser dessvärre om att bunkern är stängd, söndag som det är. Vi förmodar att mannen jobbar i eller i anslutning till bunkern och startar därför stora charm- smör- och intresse- offensiven.
-Vi har åkt hela vägen från Sverige bara för att se Stalins bunker. Vi är korrespondenter som fått i uppdrag att skriva om denna mystiska byggnad. Det är vår stora dröm att komma ner i bunkern.
-Tyvärr grabbar. Jag kan inget göra, säger mannen och rycker uppgivet på axlarna. Vi ger oss dock inte, utan fortsätter ställa frågor för att verka intresserade. Till slut säger mannen (som visar sig heta Vladimir),
-Ok, ni kan följa med innanför dörren så att ni kan ta kort på översiktskartan som hänger där.
"Sätt dig i Stalins stol"Troligen räknar Vladimir med att vi skall låta nöja oss med detta men vi ger inte upp och till slut säger Vladimir förlösande:
-Kör till, vi tar en snabb sväng ner till bunkern men om "direktör´n" får syn på oss blir jag halshuggen. Jublande äntrar vi hissen tillsammans med vår nya idol.. Efter två hissfärder ner till "underjorden" stiger vi in i Stallins spartanska men sobra arbetsrum.
-Sätt dig i Stalins stol och lyft på telefonluren så kan polarna ta kort på dig, säger Vladimir triumferande. Den tunga telefonluren avger en dov kopplingston. Frågan är om denna telefon stod i kontakt med de allierades stridsledning? -Skynda, skynda så att inte "direktör´n" kommer, nu går vi in i politbyråns sal. I sammanträdesrummet hänger en stor krigskarta med olika trupprörelser och aktiviteter inritade. En radda fotografier senare smyger vi ut till hissen igen. Vladimir är mycket stolt och glad över att ha fått visa oss runt och han skakar därför hand med oss otaliga gånger.
Stalin var under kriget på besök och inspekterade bygget men bunkern kom aldrig till användning då den tyska offensiven bedarrade, 1942 och framåt. Bunkerns existens hemlighölls i drygt 50 år, ända till 1993. Vi försvinner iväg mot nattåget med destination Volgograd. Vladimir står säkert kvar fortfarande och vinkar utanför sin bunker, vinkar efter tre svenska turister han släppte in i Stalins bunker en septembersöndag…
Språkproblem öppnar dörrar
Som jag skrev tidigare är inget i Ryssland omöjligt och det som är förbjudet är bara nästan förbjudet. Jag tror också att jag och kompisarna har mycket att tacka det faktum att vi knappt talar någon ryska alls och ryssarna därför ruckar på regler och öppnar annars stängda dörrar för oss. "Ser du inte att de är turister? De förstår ju inget och de har åkt hela vägen från Sverige. Klart att de inte begriper att de behöver tillstånd!" Det faktum att vi trots allt snappat upp en del ord ryska gör också att förut så griniga och tvära biljettförsäljare eller konduktörer t ex, ofta brer på ett stort leende då vi t ex försöker köpa biljetter eller fråga efter vägen.
Då Henrik under ett besök i USA frågade efter vägen tog en vad han trodde, vänlig man honom med men efter några minuters promenad krävde mannen 5 USD som tack för hjälpen. Något sådant händer inte i Ryssland. Jag har varit med om att folk promenerat med mig i upp mot en timmes tid och sedan lämnat mig med en handskakning och en förklaring att det var ett stor ära att få träffas. Det är sådana gester och vänlighet utan baktankar som rör och glädjer en rysslandsturist.
Ryktet om Rysslands farlighet är betydligt överdrivet!
För mig är mötena med lokalbefolkningen det största, viktigaste och roligaste under resor av denna typ. Om jag istället hade bussats in till t ex St Petersburg ihop med 50 andra turister hade jag garanterat omringats att klasar med påstridiga souvenirförsäljare. Min tum- och säkerhetsregel är att själv söka kontakt med folk istället för att stanna till för människor som ropar efter mig. Om jag själv tar kontakt med någon (som dessutom ser snäll ut) är risken att råka ut för stölder och andra tråkigheter i det närmaste obefintlig. Ryktet om Rysslands farlighet är betydligt överdrivet!
"Vodka är bra mot det mesta!"
På nattåget mot Volgograd (eller Stalingrad som staden hette tidigare) hamnar vi bredvid Natasha (ca 40 år) och Ludmila, (ca 50 år). Det dröjer inte många minuter innan vi "bjuds in" att äta med dem. Vid nästa tåguppehåll går Natasha ut och handlar mat av marknadsekonomins flitiga budbärare i form av krumma gummor som erbjuder allt från vodka till Volgafisk till försäljning.
Vi bjuds sedan på ymnigt med vodka, öl, fisk, ägg, grönsaker, varm (!) potatis, bröd och så som en extra bonus Natashas egentillverkade honung. "Anders, denna dunderhonung kommer att bota din förkylning på stört. Ta mer vodka också förresten. Det är bra mot det mesta". Det betyder otur att ställa tombuteljer på bordet. Därför gäller det att hålla koll på var man sätter ner "44orna" då golvet snabbt fylls av flaskor. Festen fortsätter i vår kupé och när Natasha börjar sjunga sånger av Pugatjova får kvinnan mitt emot nog och tar sin kudde och försvinner ilsket längre bak i vagnen. "Äh, strunt i henne ta ett glas till, förresten måste ni komma och hälsa på mig och min familj. Min dotter pratar kanadensiska och engelska"…Varje gång jag åkt tåg i landet har det slutat med att "Ryssen" bjudit hem mig men denna gång skulle inte tidtabellen hålla för ett besök i våra nya vänners hemstad: Novorossisk.
Salingrad, Volgograd & Moder Ryssland
Då tåget närmar sig Volgograd (1 milj. Invånare) ser vi från tågfönstret Moder Ryssland, en av världens största statyer. Denna svärdsvingade 5900 ton tunga staty i världsklass står där på vakt som en avskräckande symbol. Ingen intar moder Ryssland ty hon svingar sitt svärd mot den som försöker. Den 83 m. höga statyn är belägen på den strategiskt mycket viktiga Mamaievklippan (eller kulle 102).
Runt berget ägde de blodigaste striderna under slaget om Stalingrad rum och många av de 1,2 miljoner offren stupade här. Visste du förresten att tyskarna "endast" förlorade 200 000 man medan de sovjetiska förlusterna uppgick till över en miljon man. Naturligt nog gjordes detta område om till en gigantisk minnesplats efter kriget. Inga superlativer räcker till för att beskriva storslagenheten på denna 65 000 kvadratmeter stora plats.
Vi börjar vandringen vid Leningatan och möts först av statysamlingen "Generations will remember". Inuti statyn har jord kapslats in från Moskva, Leningrad, Kiev, Minsk, Sevastopol, Odessa, Tula, Novorossiisk, Kursk, Smolensk, och Murmansk, vilka representerar de sk. "hjältestäderna". Krigsexperten och rysslandskännaren Niklas Larsson från Göteborg har sin egen förklaring till vad som kännetecknar en "hjältestad" dvs en plats där det strök åt extra mycket folk under "Det stora fosterländska kriget".
Slåss till döden
Promenaden går vidare längs en lång allé och nästa staty i ordningen är "Fight to the death" en sovjetisk soldat med fyrkantigt ansikte som spänner sina muskler till det yttersta. Mannen är försedd med handgranat och gevär. Sjukt men coolt! Ett stenkast från Moder Ryssland ligger den heligaste platsen, den runda salen där den eviga elden brinner. På väggarna har man präglat in 7000 slumpvis utvalda fallna soldaters namn i guldskrift. Två soldater står i stram givakt kring facklan med den eviga elden. Från högtalarna hörs Schumanns sövande Reverie. Det måste vara svårt för soldaterna att inte falla i sömn under det timslånga vaktpasset. Varför man valde just musik av just Schumann förklaras av att man vill "tala om" att inte alla tyskar är onda, bara de som ger sig på Moder Ryssland…
"Ari" skjuter vilt utanför
I centrum som helt byggts upp efter krigsslutet kretsar också mycket kring det fruktansvärda slaget. Husruiner finns bevarade och nere vid Volga ligger ett mycket bra museum. Där beskådar jag bl a en "360 graders" panoramamålning vilken ger en bra uppfattning om hur det kunde se ut på fältet under det fruktansvärda slaget: Vinter, bombanfall, ruiner, utbrända fordon. I ett rum intill visas brev skrivna av tyska soldater. Breven nådde aldrig hemlandet och jag grips speciellt av följande rader: "Hunger, hunger, hunger, löss och smuts. Dag och natt luftangrepp. Om det inte sker ett under går jag under här …Vi sitter här på julafton 1942 i Stalingrad medan "Ari" skjuter vilt utanför. Alla sitter i varsitt hörn och tänker på sina anhöriga. Allas vår högsta önskan är att en gång till i livet får fira jul. …Sista hästen är för länge sedan uppäten och jag har ingen aning när det här helvetet skall ta slut".
Hitler gav order om att slåss till sista man och endast några tusen soldater lyckades återvända hem efter kriget. En kvinna sade under kriget till Time magazine: "We shall teach the German cannibals a lesson they won't forget-a lesson in steel and blood". Kvinnan fick rätt men priset för segern var högt, ofantligt högt. För den som är intresserad av träffa och se gamla medaljprydda veteraner fira segern i kriget rekommenderas ett besök i Moskva eller Volgograd under den sk. Segerdagen (9 maj).
Gin & Tonic på väg till bussen…
Efter besöket hos Moder Ryssland äter vi grillspett på det närliggande gatuköket. Det är lustigt hur snabbt man "acklimatiserar" sig till ryssarnas alkoholvanor. Då ett ungt par delar en flaska champagne mitt på dagen här på det sjabbiga Gatuköket höjer vi inte på ögonbrynen men om liknande inträffat hemma i Sundsvall hade väl de flesta mer eller mindre chockats över beteendet. I automaten på gatan kan du köpa färdigblandade drinkar. Här dricker man Gin och Tonic på väg till bussen för att släcka törsten och på krogen beställer man gärna in en helflaska vodka. När jag i snabbköpet köper en flaska Stolichnaya för att ta med mig hem till Sverige öppnar kassörskan kylskåpet.
-Varsågod, kyld och redo att drickas!
"Rotor Champion - Manchester hahaha"
Volgograd är den sovjetiska efterkrigsbebyggelsen till trots, en mycket mycket härlig stad. Nere vid Volga finns otaliga frekvent besökta uteserveringar och folk är mycket vänliga mot oss. För ett par år sedan slog stadens stolthet Rotor Volgograd ut Manchester United ur UEFAS fotbollscup, något som lokalbefolkningen skrattar gott åt. Jag blir genast "tjenis" med bartendern Igor på Sports bar då vi snackar fotboll. Eftersom jag och reskompisarna i princip är de enda gästerna får vi istället utmana personalen på olika aktiviteter. Igor är omöjlig på fotbollsspel, Elena krossar mig på flipper, Natashas smular sönder ev. segerförhoppningar i biljard och Maxim gör vad han vill med mig i schackpartierna. Stiger vid 4-tiden in i en mycket risig taxi och puttrar hemåt. "Russian Mercedes" säger chauffören och skrattar.
Rublerna tog slut
Mellan Volgograd och staden som ligger tvärsöver Volga, Krasnolobodsk finns ingen bro. Däremot verkar ett brobygge en gång ha påbörjats. Det vittnar de färdiga men ogräsbeväxta betongfundamenten om. Troligen tog pengarna slut en dag och bygget sköts upp eller lades ner. På vintern går det att promenera på Volgas is men sommartid tar man sig över till andra sidan med hjälp av färja.
Avsaknaden av en bro gör att Krasnolobodsk inte alls känns lika "västlig" och utvecklad som Volgograd. Vid färjeläget säljer gummorna fisk och grönsaker och t om Stalincigaretter. Får genast intrycket att västerlänningar inte brukar uppehålla sig här. "Babushkorna" granskar oss nyfiket. Som vanligt fnissas det när vi går förbi. Tar en liten repa i den lilla staden men då jag inte ser annat än gamla trähus går jag istället till stranden och lägger mig i solen ett slag. Då vi checkar ut från hotellet ropar den vänliga våningsvärdinnan "Welcome!" efter oss…
Målet var att resa vidare mot Rostov-on-Don men den båtsträckan var nedlagd. Astrakhan och Kaspiska havet kändes för oroligt att åka till i och med närheten till oroliga Dagestan. Nästa resmål sattes därför norrut, till Saratov.
Inte heller i Volgograd lyckas vi köpa båtbiljetter i kassan utan vi får på flodbåten ånyo knöka in oss i en liten befälshytt och dividera om priset. Denna gång stannar priset på 80 SEK/person för 20-timmarsresan mot Saratov. Det enda försäljningsstället ombord är caféet som ståtar med 9 öl och 2 vodkaflaskor samt några karamellpåsar. Inte ens té finns till försäljning utan jag dricker istället en kopp svart bensin i förklädd kaffeform. Har ni mat här? Ja, kl 15.30 har vi det säger tanten i kassan.
Går ut på däck i den 30-gradiga värmen. Det finns inget bättre sätt att resa än detta, tänker jag när jag sitter i solstolen och flyter förbi landskapet. Efter en dryg timmes färd når vi slussen vid "22:a partikongressens vattenkraftverk". Vi lyfts majestätiskt ett 40-tal meter upp och färden kan fortsätta. Vid 15.30 kommer två damer fram och frågar om vi vill äta. Nej, inte nu. Senare! -Det går inte. Maten blir kall, säger kvinnorna och menar att antingen äter ni nu, eller så blir det inget alls. Inför detta hot släpar vi oss till matsalen.
Det blir aldrig tal om att visa någon meny utan så fort vi satt oss ned kommer en kall skosula till kött blandat med kall potatis och strips. För att piffa upp rätten har man lagt till 2 övermogna tomatskivor och några sorgliga gurkskivor. -Entrecote, säger servitrisen triumferande. Vi vill ha öl till detta? Det går inte. Detta är en restaurang. Här äter man mat. Dricka får ni köpa hos tanten på cafet. Jag gör en inköpsrunda och minskar det magra sortimentet till 7 solvarma ölflaskor.
Tryck på dansgolvet
Ombord idag är vi endast 7-8 passagerare så det går fort att lära känna reskamraterna. En tonårig kille förklarar att han är båtens DJ. Han rekommenderar oss att senare besöka dansen som enl. uppgift skall "braka loss" kl 22. -Hur länge är det dans då? Till kl 23, säger killen samtidigt som han lyriskt skruvar på min minidisc-spelare. Jag utmanar grabben (Maxim) på medhavda spelet 4-i-rad och andra passagerare tittar nyfiket på.
-Tyvärr har jag ingen film i min kamera, annars hade jag tagit kort på er, säger grabben.
-Varsågod, här får du en ny rulle säger jag.
Maxim jublar överlyckligt. Jag får sedan skriva autografen på filmförpackningen innan Maxim drar med mig till dansen. Naturligtvis är det folktomt på dansgolvet. Maxim pressar högtalarna till bristningsgränsen, för att imponera på mig. "Skivsamlingen" består av tiotalet kassettband och tre färgade glödlampor får fungera som spotlights. Passagerarna tillbringar kvällen i salongen istället för på dansen. Jag slår mig ned i fåtöljen och slötittar på nyheterna som visas på den svartvita TVn av märket "Kaskad 230". Nyhetsförmedlingen präglas av kriget i Dagestan samt av den senaste tidens bombdåd som skakat Moskva. Typiskt att sådana tråkigheter skall inträffa när jag precis lyckats övertygat mina vänner och anhöriga om att Ryssland är ett mycket säkert land att resa i.
Moskva har med förstäder 15,3 milj. invånare, dvs nära två gånger Sveriges befolkning så då är det i och för sig inte så konstigt att det händer en del härborta.
Saratov och gågatan
Saratov (900 000 invånare) ståtar med en underbar gågata i världsklass. Det är härlig att sitta på något av de otaliga caféerna och titta ut över myllret av flanerande människor. Annars finns det inte allt för mycket att se i stan. Efter en lång vandring på stan är det dags att vända hemåt mot Hotell Olympia.
Tyvärr har vi ingen stadskarta och har därför ingen riktig pejling på var hotellet ligger. Jag stannar en gentleman på gatan och denne erbjuder sig att hjälpa oss hem. Det var snällt, tänker jag, övertygad om att hotellet ligger bara några minuters vandring härifrån. 45 (!) minuter senare försvinner dagens hjälte från platsen med ett kraftig handslag. Helt otroligt, vilken vänlighet. Naturligtvis är det aldrig tal om att mannen skall ha ersättning för sin insats. Vrålhungriga skyndar vi mot våning 6 där restaurangen enligt uppgift skall finnas. När hissdörren öppnas börjar vi gapskratta. Hela våningsplanet ser nämligen ut som en katastrofplats. All inredning är utriven och det ligger stora sandhögar på golvet och tegelstenar med murbruk intill.
Vi hittar en annan restaurang istället men där serverar man inte öl. Vi försöker med rött vin istället. På bordet hamnar då 18%-igt ukrainskt dessertvin. Urk!
"Jaha, du jobbar med Internet!"Dag 2 beslutar vi oss att besöka "Segerparken" och tillhörande krigsutställning. Vi har sådan flax att denna dag visar sig vara "pansartruppernas dag" och parken är därför fylld av gamla krigsveteraner. Borgmästaren håller tal och en arméorkester marscherar in. Efter ceremonin frågar jag en medaljprydd man (runt 80 år) om jag får fotografera honom.
-Visst, men jag vill bara vara med på bilder om det finns pansarvagnar i bakgrunden. -Det var en sådan jag körde under kriget, säger Sinat, och pekar på ett av krigsfordonen. Jag tackar för mig och kortvuxne Sinat kilar vidare. En stund senare är mannen tillbaka, denna gång med "polaren" Viktor som sällskap. Viktor pratar flytande tyska och frågar var i Tyskland vi bor. -Jaså, Sverige? Det vet jag inget om. Vad jobbar du med? Det är inget som du känner till, det kallas datorer, säger jag, till 80-åringen. Jaha, du jobbar med Internet säger Viktor som det vore vardagsmat för honom samtidigt som han skrattar så att guldtänderna syns i sin fulla glans.
-Du vet, Sinat och jag kämpade tillsammans under kriget och detta är vår stora dag. Vi byter adresser och lovar skicka kort. Lustigt nog har båda herrarna sin hemvist på Pansargatan i Saratov.
Här säljs inga biljetter - Detta är en resebyrå!
Ett problem för Rysslandsresenären är bristen på information eller snarare att bedöma riktigheten i den information som ges för t ex tidtabeller. En rundvandring på Saratovs alla (3) resebyråer gav följande besked:
Byrå 1: -Tyvärr, vi har datastopp och vet dessutom inget om flygbiljetter
Byrå 2: -Det går ett plan per vecka, nästa flight är om 6 dagar.
Byrå 3: -Tror inte det går några flyg längre pga situationen i vårt land. -Ok, ge mig en tågbiljett istället. -Tyvärr säljer vi varken tåg- eller flygbiljetter här. Jag som trodde en resebyrås uppgift är att sälja biljetter…
På tågstationen får vi till slut vår efterlängtade biljett till nattåget mot Moskva. En glad överraskning är att vagnen är alldeles ny och blänkande. T o m toaletten är ett föredöme. Vi hamnar i samma kupé som Svetlana från Engels. På stationen har ett gäng ungdomar samlats för att ta farväl av sina vänner, placerade i kupén intill vår. De sjunger folklore-melodier och jag uppfattar ord som dosvidanija och andra avskedsfraser. Tåget rullar iväg. En liggvagnsbiljett kostar inte mer än 100 SEK för denna 17-timmars resa och då ingår dessutom ett suveränt kvällsfika.
Efter någon timmes resa stiger en "rödglödgad" man på tåget och hävdar att han skall bo i vår kupé. De andra resenärerna har låst sina dörrar och eftersom vår är öppen tycks det vara mannens sista chans att kapa åt sig en sittplats. Enbart "fyllots" väska fyller i princip halva golvet. Nattsömnen skulle definitivt gå förlorad om denne fridstörare hade lyckats med sitt uppsått att tränga sig på i vår kupé. Till slut lyckas konduktören skuffa in mannen i en annan kupé där det finns en ledig plats.
Zhirinovskijs tal
Vi återser Moskva som nu är en belägrad stad. Poliser överallt med anledning av bombdåden. Varken på tunnelbanan eller på Röda torget finns några papperskorgar. Kent blir stoppad för visitation och får packningen genomsökt. En kvarglömd plastpåse skapar oro när jag åker ut mot lördagsmarknaden med Metron men som tur är innehåller påsen bara några tomburkar. Vid Röda torget håller ultranationalisten Zhirinovskij tal och det ser lite komiskt ut när mötet bevakas av uniformerad militär snarare än polis. Jag tror det förklaras av att LDPR-partiet har starkt stöd hos militären. Längst fram ser jag Bosse Lindwall från TV4. Träffar en mexikansk journalist och tar en fika med honom. Nästa dag lämnar jag Moskva samtidigt som en ny bomb detonerar, denna gång i stadens södra utkanter.
Det har varit två härliga veckor fyllda av möten. Vi har tillryggalagt över 400 mil i kontrasternas Ryssland. Ryssland, förtalat, ståtligt, monumentalt, sjudande, omvälvande, historiskt, kontrasternas land -vi ses snart igen!Tips till blivande rysslandsresenärer:Förbered dig noga och packa ned guideböcker, kartor och parlörerToapapperUS-dollar i kontanterGSM-telefonImprovisationsförmåga och tålamodPresenter. Du blir garanterat inbjuden på middag!
Våga lita på människorna
Kostnader, denna resa (Anm. resan genomfördes 1999. Priserna har gått upp sedan dess.)Visum: 300:-
Flygbiljett: Stockholm-Moskva, t o r: 2100:-
Tågbiljetter: 100:-
Båtbiljetter: 150:-
Inrikesflyg: 250:-
Logi, mat och fickpengar: Ca 2000:-
Totalt: 4900:-
Jämförelse mellan Moder Ryssland och Frihetsgudinnan:
Statue of Liberty(New York, USA)
Height from pedestal to torch - 93 metres
Height from base to torch - 46,5 metres
Weight: copper - 100 tons, steel - 125 tons. Total - 225 tons
The Motherland (Volgograd, Russia)
Height from pedestal to sword - 83 metres
Height w/o sword and pedestal - 52 metres
Weight: concrete - 5500 tons. metal units - 2400 tons. Total - 7900 tons
--------
Fotnot:
Den 11 juli 2011 inträffade en allvarlig olycka när flodbåten Bulgaria gick till botten utanför Kazan. Läs mer på Dn.se
