Dags för ny "redovisning". Denna gång över realiserad färdväg. Utgångsplanen höll hyfsat men viss omdisposition var både nödvändig och uppskattad.
Nedanstående sammanställning gäller för Anders "Tretjak" Thorsell. Övriga deltagare har i princip lika lång avverkad sträcka och liknande kostnader.
Anders färdväg för Vostok:
Tåg Sundsvall - Stockholm. 3 tim. 250 kr. 400 km
Flyg: Stockholm - Moskva. 2 tim. 1700 kr. Ca 1500 km
Tåg: Moskva - Ulaan Baatar. 104 tim. 3000 kr. 6300 km
Tåg: Ulaan Bator - Ulan Ude. 18 tim. 200 kr. 650 km
Tåg: Ulan Ude - Sludyanka. 9 tim. 150 kr. 330 km
Tåg: Sludyanka - Port Baikal. 6 tim. 10 kr. 100 km
Färja: Port Baikal - Listvyanka. 15 min. 5 kr. 5 km
Buss: Listvyanka - Irkutsk. 1,5 tim. 15 kr. 65 km
Tåg: Irkutsk - Krasnoyarsk. 18 tim. 200 kr. 900 km
Tåg: Krasnoyarsk - Novosibirsk. 18 tim. 200 kr. 760 km
Tåg: Novosibirsk - Omsk. 8 tim. 210 kr. 620 km
Tåg: Omsk - Yekaterinburg. 12 tim. 153 kr. 900 km
Tåg: Yekaterinburg - Kazan. 16 tim. 160 kr. 800 km
Båt: Kazan - Samara - Saratov . 46 tim. 600 kr. 950 km
Båt: Saratov - Stalingrad/Volgograd. 18 tim. 320 kr. 350 km
Flyg: Stalingrad/Volgograd - Moskva. 2 tim. 750 kr. 1000 km
Flyg: Moskva - Tallinn. 1,5 tim. 438 kr. 1000 km
Färja: Tallinn - Stockholm. 15 tim. 600 kr. 450 km
Tåg: Stockholm - Sundsvall. 3 tim. 250 kr. 400 km
---------------------------
Total restid, ca 300 tim
Total reskostnad, ca 9000 kr
Total avverkad sträcka ca: 17 480 km
torsdag 30 mars 2006
onsdag 29 mars 2006
Slutnotan klar för Vostok
"Ryssland ger mest upplevelse per krona"
Då var allt uträknat och klart...
Har dammsugit ryggsäcken på uttagskvitton och räknat samman resekostnad, logi, visum mm och kommit fram till följande för detta 45 dagar långa äventyr:
Kostnader
Visum: 3200 kr
Logi: 6840 kr (31 nätter) snittpris per natt: 220 kr
Resor: 9039 kr (tåg, flyg, flodbåt, färja, buss)
Övrigt: 5321 kr (mat, dryck, shopping)
----------------------
Summa: 27 600 kr Dvs. 613 kr per dag "all inclusive"!
Dyrt? Tja, beror på hur man ser på saken. Motsvarande tripp i Västeuropa hade uppskattningsvis kostat 3-4 gånger mer. Slutsatsen är att Ryssland ger mest upplevelse per krona även om priserna på framförallt hotell gått upp de senaste åren.
Då var allt uträknat och klart...
Har dammsugit ryggsäcken på uttagskvitton och räknat samman resekostnad, logi, visum mm och kommit fram till följande för detta 45 dagar långa äventyr:
Kostnader
Visum: 3200 kr
Logi: 6840 kr (31 nätter) snittpris per natt: 220 kr
Resor: 9039 kr (tåg, flyg, flodbåt, färja, buss)
Övrigt: 5321 kr (mat, dryck, shopping)
----------------------
Summa: 27 600 kr Dvs. 613 kr per dag "all inclusive"!
Dyrt? Tja, beror på hur man ser på saken. Motsvarande tripp i Västeuropa hade uppskattningsvis kostat 3-4 gånger mer. Slutsatsen är att Ryssland ger mest upplevelse per krona även om priserna på framförallt hotell gått upp de senaste åren.
tisdag 28 mars 2006
Uppdrag Vostok slutfört
Okej, vetskapen att det är världens största insjö är cool men det är trots allt bara vanligt h2O.
Sitter nu på ett cybercafe i Stockholm och väntar på tåget till Sundsvall...Efter sista turen kommer total tågsträcka att uppgå till overkliga 1350 mil vilket motsvarar 1/3 varv runt jorden.
Vad som hände på slutet var att jag och Kent tog ett busbilligt flyg till Tallinn (Estonian Air) medan Stefan anlände med båt via Helsingfors. Henrik stannade i Moskva och flög hem till Sverige. Efter 6 v. i Mongoliet och Ryssland känns Tallinn som en dyr stad men kvaliteten på t ex maten är oerhört hög.
Nachotallrikarna eller hamburgertallrikarna på favoritbarer som t ex justa Nimega Baar eller Molly Malones är mycket bra tilltagna och maten smakar suveränt. Gissa om vi var tacksamma gäster. "Hälsa kocken! Det godaste jag ätit i hela mitt liv!" Superlativen flödade.
Highlights:
Det flödade även en hel del slantar men vi ville göra ett bra "partyavslut" på denna omtumlande och annorlunda tripp. Jag fick frågan häromdagen ang. vad som varit bäst under resan och det är svårt att ge ett direkt svar men här är några viktiga highlights:
- Att under den första tågsträckan Moskva - Ulan Baator känna det totala lugnet och veta att man bara ska ta det lugnt i 5 dagar. Göra lite kaffe eller "knasterpasta" och kolla på "filmen" som visas utanför fönstret.
- Flodkryssare på Volga. När "tågväggen" infunnit sig blev det en nytändning att kliva ut på däck och andas frisk luft och ha "hur mycket plats som helst" att röra sig på.
- Atmosfären i Ulan Ude. Denna i det närmaste okända Sibiriska stad bjöd på härligt pratsamma och nyfikna människor. 50% "Mongolryssar" och 50% "vanliga ryssar".
- Ta en isande Baltikaöl för 5 SEK på stora torget i Krasnoyarsk.
- Lyssna till hejaklacken för Krasnoyarsk Metallurg och deras hejaramsor och klagomål på domaren under fotbollsmatchen mot Novosibirsk.
- Kolla in filminspelning av 400 marscherande soldater på Röda Torget i Moskva.
- Se 100-årsjubileet för Hotell National i Moskva. Skådisar och modeller anlände i limos.
- Beträda en av världshistoriens mest betydelsefulla platser: Stalingrad - och se vaktavlösningen i sorgens sal.
- Shopping: Lasta ryggsäcken full med CDskivor a´ 20 kr styck Ryska militärklockor är också en hit!
- Kolla in bergen i Mongoliet
Svårt hitta något direkt negativt men det som varit jobbigast är att behöva prata "dadda-hink-o-spade-ryska" eller 6-year-old-kids-english" i 6 veckor och inte kunna föra ordentliga konversationer.
Ynka 2 varmvattenduschar under 10 dagars tid var inte heller så skoj sen tycker jag att byn Listvyanka och Lake Baijkal floppade också. Okej, vetskapen att det är världens största insjö är cool men det är trots allt bara vanligt h2O. Mer intryck och bilder kommer framöver när alla minnesbilder sorterat in sig i huvudet.
Anders Thorsell. Stockholm, 2003-06-23, kl. 12.21
Sitter nu på ett cybercafe i Stockholm och väntar på tåget till Sundsvall...Efter sista turen kommer total tågsträcka att uppgå till overkliga 1350 mil vilket motsvarar 1/3 varv runt jorden.
Vad som hände på slutet var att jag och Kent tog ett busbilligt flyg till Tallinn (Estonian Air) medan Stefan anlände med båt via Helsingfors. Henrik stannade i Moskva och flög hem till Sverige. Efter 6 v. i Mongoliet och Ryssland känns Tallinn som en dyr stad men kvaliteten på t ex maten är oerhört hög.
Nachotallrikarna eller hamburgertallrikarna på favoritbarer som t ex justa Nimega Baar eller Molly Malones är mycket bra tilltagna och maten smakar suveränt. Gissa om vi var tacksamma gäster. "Hälsa kocken! Det godaste jag ätit i hela mitt liv!" Superlativen flödade.
Highlights:
Det flödade även en hel del slantar men vi ville göra ett bra "partyavslut" på denna omtumlande och annorlunda tripp. Jag fick frågan häromdagen ang. vad som varit bäst under resan och det är svårt att ge ett direkt svar men här är några viktiga highlights:
- Att under den första tågsträckan Moskva - Ulan Baator känna det totala lugnet och veta att man bara ska ta det lugnt i 5 dagar. Göra lite kaffe eller "knasterpasta" och kolla på "filmen" som visas utanför fönstret.
- Flodkryssare på Volga. När "tågväggen" infunnit sig blev det en nytändning att kliva ut på däck och andas frisk luft och ha "hur mycket plats som helst" att röra sig på.
- Atmosfären i Ulan Ude. Denna i det närmaste okända Sibiriska stad bjöd på härligt pratsamma och nyfikna människor. 50% "Mongolryssar" och 50% "vanliga ryssar".
- Ta en isande Baltikaöl för 5 SEK på stora torget i Krasnoyarsk.
- Lyssna till hejaklacken för Krasnoyarsk Metallurg och deras hejaramsor och klagomål på domaren under fotbollsmatchen mot Novosibirsk.
- Kolla in filminspelning av 400 marscherande soldater på Röda Torget i Moskva.
- Se 100-årsjubileet för Hotell National i Moskva. Skådisar och modeller anlände i limos.
- Beträda en av världshistoriens mest betydelsefulla platser: Stalingrad - och se vaktavlösningen i sorgens sal.
- Shopping: Lasta ryggsäcken full med CDskivor a´ 20 kr styck Ryska militärklockor är också en hit!
- Kolla in bergen i Mongoliet
Svårt hitta något direkt negativt men det som varit jobbigast är att behöva prata "dadda-hink-o-spade-ryska" eller 6-year-old-kids-english" i 6 veckor och inte kunna föra ordentliga konversationer.
Ynka 2 varmvattenduschar under 10 dagars tid var inte heller så skoj sen tycker jag att byn Listvyanka och Lake Baijkal floppade också. Okej, vetskapen att det är världens största insjö är cool men det är trots allt bara vanligt h2O. Mer intryck och bilder kommer framöver när alla minnesbilder sorterat in sig i huvudet.
Anders Thorsell. Stockholm, 2003-06-23, kl. 12.21
måndag 27 mars 2006
Moskva - revanschen
"Igår kväll insåg jag varför Moskva trots allt är en av världens coolaste städer".
När jag gick ut från ett av Europas största hotell, Rossija, vid 22-tiden igår kväll insåg jag varför Moskva trots allt är en av världens coolaste städer. Röda Torget, Kreml och stora huvudgatan Tverskaya i kvällsljus/solnedgång är en oslagbar vy. Silhuetterna från de mäktiga tornen och monumentala byggnaderna är sagolika.
Det är alltid saker på gång i denna oerhört stora stad. Igår firade t ex 5-stjärninga Hotell National 100 år och de ansvariga för firandet hade engagerat ett 20-tal fotomodeller klädda i sekelskifteskläder. Detta för att "promota" hotellets jubileum. Många celebreties tycktes komma dit också men ingen jag kände igen. Tacksamt plåta fotomodellerna i alla fall! Gick ut på några pubar på kvällen men det är svårt gå på pubrunda då det är vansinniga avstånd mellan varje place. Dessutom var jag ensam och då bör man ta det lite lugnt.
Skrattade gott åt Stefans SMS om att han nu delade vagn med Vitryska friidrottslandslaget. Detta på tåget mot Helsingfors. Garvade på nytt åt hans nästa SMS som meddelade att han idag kutar gatorna runt i Tampere, Finland!. Han har tydligen inte bestämt sig ännu om han skall med mig och Kent till Estland.
Henrik har ändrat sina planer och blir kvar i Moskva till söndag medan jag och Kent flyger till Estland imorgon. Sex händelserika, underhållande, intressanta och krävande veckor är snart till ända. Denna resa är nog den mest fascinerande jag företagit mig! Vad jag nu längtar efter mest är att kunna snacka med folk och göra mig förstådd. Sex veckors "babyspråkspratande" på ryska med folk som på sin höjd pratar "barnengelska" tär på nerverna :-)
Anders Thorsell, Moskva, 2003-06-19. Kl. 22.38
När jag gick ut från ett av Europas största hotell, Rossija, vid 22-tiden igår kväll insåg jag varför Moskva trots allt är en av världens coolaste städer. Röda Torget, Kreml och stora huvudgatan Tverskaya i kvällsljus/solnedgång är en oslagbar vy. Silhuetterna från de mäktiga tornen och monumentala byggnaderna är sagolika.
Det är alltid saker på gång i denna oerhört stora stad. Igår firade t ex 5-stjärninga Hotell National 100 år och de ansvariga för firandet hade engagerat ett 20-tal fotomodeller klädda i sekelskifteskläder. Detta för att "promota" hotellets jubileum. Många celebreties tycktes komma dit också men ingen jag kände igen. Tacksamt plåta fotomodellerna i alla fall! Gick ut på några pubar på kvällen men det är svårt gå på pubrunda då det är vansinniga avstånd mellan varje place. Dessutom var jag ensam och då bör man ta det lite lugnt.
Skrattade gott åt Stefans SMS om att han nu delade vagn med Vitryska friidrottslandslaget. Detta på tåget mot Helsingfors. Garvade på nytt åt hans nästa SMS som meddelade att han idag kutar gatorna runt i Tampere, Finland!. Han har tydligen inte bestämt sig ännu om han skall med mig och Kent till Estland.
Henrik har ändrat sina planer och blir kvar i Moskva till söndag medan jag och Kent flyger till Estland imorgon. Sex händelserika, underhållande, intressanta och krävande veckor är snart till ända. Denna resa är nog den mest fascinerande jag företagit mig! Vad jag nu längtar efter mest är att kunna snacka med folk och göra mig förstådd. Sex veckors "babyspråkspratande" på ryska med folk som på sin höjd pratar "barnengelska" tär på nerverna :-)
Anders Thorsell, Moskva, 2003-06-19. Kl. 22.38
söndag 26 mars 2006
En dag med bovar, poliser och brandmän
"I think devochka took it"
Just nu, i skrivande stund kl. 21.55 rasar en våldsam brand mitt i centrala Moskva. Jag räknade till 22 st. brandbilar och såg mängder av rökdykare som kämpar hårt för att släcka elden som härjar på Tverskayagatan.
Innan dess hände andra mycket mycket underliga saker. Imorse checkade jag och Stefan ut från hotellet i Volgograd. I taxin på väg mot flygplatsen ser jag till min frustration att kameran saknas. Taxin gör en 180-gradare och åker tillbaka till hotellet. Jag rusar upp för trapporna och söker desperat efter kameran - utan framgång. Suck, en kamera fattigare tänker jag, och undrar hur 17 den kunde försvinna på väg till frukosten... Väl framme på flygplatsen tömmer jag ryggsäcken på golvet och hittar den! Hurra! ...men pinsamt läge.
Därefter väger en skum filur in vårt bagage och kräver betalt för övervikt. Vi vägrar först betala men får utan att betala inget boarding card. Bötesbeloppet är dock bara på 50 kr så det gick väl an till slut. Dags för konstiga händelser del 3: Två poliser frågar ut oss om vi har falska mynt, ammunition eller antikviteter med oss.
Ok, denna fråga har jag kunnat förstå åtminstome lite grand om vi skulle in i landet - men på ett inrikesflyg, nej! Poliserna pratar inte mycket engelska så de ber oss följa med in på deras kontor och anledningen till detta är att de där har handskrivna fusklappar på engelska som de kan läsa innantill från. DIO YOI HAVE A CUSTTOMMS DEKLARRRRATION?
- Of course, svarade jag och sen började de nyfikna poliserna fråga om specifikationer och modellbeteckningar på min mobiltelefon och nyfunna digitalkamera. De gjorde tummen upp och önskade lycklig resa. Efter två timmars flygning med en Tupolev 134 landar vi så i Moskva. Jag siktar på ett centralt hotell medan Stefan reser till en av tågstationerna. Sedan möts vi igen i stan, kastar vi oss in på Mcdonald´s och frossar i burgare.
Fem v. utan västerländsk skräpmat är en lång tid. Ett SMS från lag nord når mig med info om att Henrik o Kent är kvar i Kazan men ansluter i Moskva imorgon torsdag. Jag sade tack o hej till Stefan för denna gång och han styrde iväg till nattåget mot Helsingfors.
Själv tog jag en runda på Tverskayagatan och det är dags för underliga episoder del 4: Tre propra män i kostymer går i rask takt framför mig. Duns! Helt plötsligt ligger en bunt med dollarsedlar framför mig. Så fort jag ser en dollarsedel och i Ryssland anar jag oråd. En tjej tar upp bunten och visar den för mig och säger: 50 - 50 OK!? Hon menar att vi ska dela på bytet men jag viftar bort henne och går med raska steg därifrån.
Vill inte bli inblandad i något skumt. Två min. senare kommer en av de kostymklädda männen rusande och vrålar: WHERE´S MY MONEY!? DID YOU TAKE MY MONEY? Nu kändes det hela mycket obehagligt. Jag tog visserligen inga pengar men jag gjorde heller inget för att sätta dit den tjuvaktiga kvinnan. Den till synes desperate mannen skriker: I WIN MONEY ON CASINO NOW I DROP ON STREET! Jag tycker synd om honom men kan bara säga: I THINK DEVOCHKA TOOK IT (Devochka = tjej)
Mannen ber att få gå igenom mina fickor och kolla ryggsäcken och plånboken. Jag visar klart och tydligt att jag inte har hans sedelbunt. Ser samtidigt att han försöker förvilla mig med att slita i mobilen och kameran samtidigt men jag har järnkoll på kameran nu efter morgonens missöde...
Situationen känns som sagt inte bra och jag lämnar mannen och byter sida på den breda gatan. Och vad får jag senare se? Jo, de tre männen går skrattande gatan fram och två meter bakom går "Devochkakumpanen"...
Fattade först ingenting men efter grubblande måste det varit så att de förmodat att turisten (jag) har med sig dollar och sedan skulle mannen försökt norpa pengarna av mig. Incidenter av detta slag klarar jag mig utan.
Anders Thorsell. Moskva 2003-06-18, kl. 21.25.
Just nu, i skrivande stund kl. 21.55 rasar en våldsam brand mitt i centrala Moskva. Jag räknade till 22 st. brandbilar och såg mängder av rökdykare som kämpar hårt för att släcka elden som härjar på Tverskayagatan.
Innan dess hände andra mycket mycket underliga saker. Imorse checkade jag och Stefan ut från hotellet i Volgograd. I taxin på väg mot flygplatsen ser jag till min frustration att kameran saknas. Taxin gör en 180-gradare och åker tillbaka till hotellet. Jag rusar upp för trapporna och söker desperat efter kameran - utan framgång. Suck, en kamera fattigare tänker jag, och undrar hur 17 den kunde försvinna på väg till frukosten... Väl framme på flygplatsen tömmer jag ryggsäcken på golvet och hittar den! Hurra! ...men pinsamt läge.
Därefter väger en skum filur in vårt bagage och kräver betalt för övervikt. Vi vägrar först betala men får utan att betala inget boarding card. Bötesbeloppet är dock bara på 50 kr så det gick väl an till slut. Dags för konstiga händelser del 3: Två poliser frågar ut oss om vi har falska mynt, ammunition eller antikviteter med oss.
Ok, denna fråga har jag kunnat förstå åtminstome lite grand om vi skulle in i landet - men på ett inrikesflyg, nej! Poliserna pratar inte mycket engelska så de ber oss följa med in på deras kontor och anledningen till detta är att de där har handskrivna fusklappar på engelska som de kan läsa innantill från. DIO YOI HAVE A CUSTTOMMS DEKLARRRRATION?
- Of course, svarade jag och sen började de nyfikna poliserna fråga om specifikationer och modellbeteckningar på min mobiltelefon och nyfunna digitalkamera. De gjorde tummen upp och önskade lycklig resa. Efter två timmars flygning med en Tupolev 134 landar vi så i Moskva. Jag siktar på ett centralt hotell medan Stefan reser till en av tågstationerna. Sedan möts vi igen i stan, kastar vi oss in på Mcdonald´s och frossar i burgare.
Fem v. utan västerländsk skräpmat är en lång tid. Ett SMS från lag nord når mig med info om att Henrik o Kent är kvar i Kazan men ansluter i Moskva imorgon torsdag. Jag sade tack o hej till Stefan för denna gång och han styrde iväg till nattåget mot Helsingfors.
Själv tog jag en runda på Tverskayagatan och det är dags för underliga episoder del 4: Tre propra män i kostymer går i rask takt framför mig. Duns! Helt plötsligt ligger en bunt med dollarsedlar framför mig. Så fort jag ser en dollarsedel och i Ryssland anar jag oråd. En tjej tar upp bunten och visar den för mig och säger: 50 - 50 OK!? Hon menar att vi ska dela på bytet men jag viftar bort henne och går med raska steg därifrån.
Vill inte bli inblandad i något skumt. Två min. senare kommer en av de kostymklädda männen rusande och vrålar: WHERE´S MY MONEY!? DID YOU TAKE MY MONEY? Nu kändes det hela mycket obehagligt. Jag tog visserligen inga pengar men jag gjorde heller inget för att sätta dit den tjuvaktiga kvinnan. Den till synes desperate mannen skriker: I WIN MONEY ON CASINO NOW I DROP ON STREET! Jag tycker synd om honom men kan bara säga: I THINK DEVOCHKA TOOK IT (Devochka = tjej)
Mannen ber att få gå igenom mina fickor och kolla ryggsäcken och plånboken. Jag visar klart och tydligt att jag inte har hans sedelbunt. Ser samtidigt att han försöker förvilla mig med att slita i mobilen och kameran samtidigt men jag har järnkoll på kameran nu efter morgonens missöde...
Situationen känns som sagt inte bra och jag lämnar mannen och byter sida på den breda gatan. Och vad får jag senare se? Jo, de tre männen går skrattande gatan fram och två meter bakom går "Devochkakumpanen"...
Fattade först ingenting men efter grubblande måste det varit så att de förmodat att turisten (jag) har med sig dollar och sedan skulle mannen försökt norpa pengarna av mig. Incidenter av detta slag klarar jag mig utan.
Anders Thorsell. Moskva 2003-06-18, kl. 21.25.
lördag 25 mars 2006
Mission completed in Stalingrad
"If we don´t smile it´s because we work hard to make YOU smile".
Citatet ovan säger lite om den svårförklarade ryska folksjälen med arbetande personal som sällan ler - även om det blivit en STOR skillnad på de senaste åren, till det bättre....Citatet stod på en dekal i Aeroflots sovjetinfluerade kontor här i Stalingrad/Volgograd.
Anledningen till mitt besök där var att det har blivit dags vända hemåt - mot good old Sundsvall. Stalingrad är den mest sydliga punkten vi når under denna tripp. Uppdrag Vostok har nu gått in i en ny fas och delats upp i lag Syd och lag Nord.
Staden Saratov var en trevlig bekantskap men Stefan och jag ansåg att vi bara måste vidare till Stalingrad med tanke på vår film som vi håller på med. Vi åkte, som ni läst, en ny tur med båt på Volga. Har nu rest 130 mil med flodkryssare! Det är enormt tunga historiska platser och monument att filma här. Vad sägs t ex om världens största staty - vägandes 5500 ton!
Runt kulle 102 ägde de blodigaste striderna i kriget rum och där ligger merparten av de ofattbara 1,2 miljoner stupade begravda. Gissa om det finns monument här... Först promenerar man längs "Hjältarnas allé" och möts sedan av den 79 meter höga statyn MODERLAND en svärdsvingande moder Ryssland som meddelar att ingen skall någonsin ge sig på Moderlandet. Vädret var underbart igår - ca 30 plus och vi stortrivdes naturligtvis.
Dagens oslagbara höjdpunkt var vaktavlösningen i salen med en brinnande jättefackla. Fyra soldater marscherar med raska steg och raka utsträckta ben och i den stora salen smattrar ljudet av stövlarna enormt coolt. Videomaterialet till denna sekvens har chans bli en framtida klassiker!
Det har blivit dags tänka på hemresan och det har varit en del turer kring denna. Jag hade tänkt ta det lugnt och slappna av här i Stalingrad. Därför bokade jag flight till Moskva på fredag men när jag vaknade i morse kände jag mig rastlös och ville vidare! Något som får sägas känneteckna denna resa. Snabba punktinsatser och så iväg. Ett slags house to house smash and grab operations :-)
Jag bokade därför om min biljett så att jag drar till Moskva imorgon. Jag kommer sedan stanna två dagar i Moskva och göra en del shopping innan det är dags att vända hemåt via Estland.
Stefans hemreseplaner är lite mer vilda och crazy. Han kommer flyga med mig till Moskva men sedan ta nattåget till Helsingfors och sedan bestämma om han ska hem till Sundsvall över midsommar eller stanna i Finland eller rent utav möta mig/oss i Tallinn.
Vad gäller Henrik och Kent har de idag anlänt med tåg till staden Kazan i Tatarstan. Oklart hur länge de stannar där men jag tippar på att de dyker upp i Moskva på torsdag.
Språkproblemen är definitivt vår största fiende här i Ryssland. Ofta kommer folk fram och snackar. Roliga nyfikna pensionärer vill kanske t ex veta om vi är från Germania men det skriker vi bestämt NJET på.
Ibland får språkproblemen dock mycket negativa konsekvenser. Fråga Henrik t ex. Han meddelade besviket i ett SMS idag att Michail Gorbachev hade besökt staden Saratov i söndags och det hade naturligtvis inte Henrik och Kent någon kännedom om. Surt!
Glömde förresten berätta att vi var och kollade på friidrottsträning igår. Stalingrad har ett stort idrottsuniversitet och under vårt besök såg vi en tjej hoppa ca 1.90 i höjd och detta iförd rysk landslagsdress. Kanske någon av Kajsa Bergkvists rivaler - men som sagt pga språkproblem får vi inget svar på den frågan...
Idag kom regnet till Stalingrad med besked. Därför har vi ägnat dagen att museibesök och shopping. Jag har handlat ett 20-tal cds med våra ryska favvogrupper bl a. En snubbe på en skivbutik var heljuste. Han och jag hade i princip samma favvogrupper i Britpop och syntfacket. Han sade att de flesta av hans favoriter är svenska artister.
Jag tipsade honom om banden Confusions, The Sounds och Melody club och han skulle skynda sig mot ett cybercafe för att ladda ner och lyssna in sig. Som det känns nu ska det bli juste komma till Mockba - kanske sätta tänderna i en Big Mac och känna storstadspulsen. Sammanfattningsvis är Stalingrad kult och ett måste för den historiskt intresserade.
Stalingrad/Volgograd. 2003-06-17. Anders Thorsell
Citatet ovan säger lite om den svårförklarade ryska folksjälen med arbetande personal som sällan ler - även om det blivit en STOR skillnad på de senaste åren, till det bättre....Citatet stod på en dekal i Aeroflots sovjetinfluerade kontor här i Stalingrad/Volgograd.
Anledningen till mitt besök där var att det har blivit dags vända hemåt - mot good old Sundsvall. Stalingrad är den mest sydliga punkten vi når under denna tripp. Uppdrag Vostok har nu gått in i en ny fas och delats upp i lag Syd och lag Nord.
Staden Saratov var en trevlig bekantskap men Stefan och jag ansåg att vi bara måste vidare till Stalingrad med tanke på vår film som vi håller på med. Vi åkte, som ni läst, en ny tur med båt på Volga. Har nu rest 130 mil med flodkryssare! Det är enormt tunga historiska platser och monument att filma här. Vad sägs t ex om världens största staty - vägandes 5500 ton!
Runt kulle 102 ägde de blodigaste striderna i kriget rum och där ligger merparten av de ofattbara 1,2 miljoner stupade begravda. Gissa om det finns monument här... Först promenerar man längs "Hjältarnas allé" och möts sedan av den 79 meter höga statyn MODERLAND en svärdsvingande moder Ryssland som meddelar att ingen skall någonsin ge sig på Moderlandet. Vädret var underbart igår - ca 30 plus och vi stortrivdes naturligtvis.
Dagens oslagbara höjdpunkt var vaktavlösningen i salen med en brinnande jättefackla. Fyra soldater marscherar med raska steg och raka utsträckta ben och i den stora salen smattrar ljudet av stövlarna enormt coolt. Videomaterialet till denna sekvens har chans bli en framtida klassiker!
Det har blivit dags tänka på hemresan och det har varit en del turer kring denna. Jag hade tänkt ta det lugnt och slappna av här i Stalingrad. Därför bokade jag flight till Moskva på fredag men när jag vaknade i morse kände jag mig rastlös och ville vidare! Något som får sägas känneteckna denna resa. Snabba punktinsatser och så iväg. Ett slags house to house smash and grab operations :-)
Jag bokade därför om min biljett så att jag drar till Moskva imorgon. Jag kommer sedan stanna två dagar i Moskva och göra en del shopping innan det är dags att vända hemåt via Estland.
Stefans hemreseplaner är lite mer vilda och crazy. Han kommer flyga med mig till Moskva men sedan ta nattåget till Helsingfors och sedan bestämma om han ska hem till Sundsvall över midsommar eller stanna i Finland eller rent utav möta mig/oss i Tallinn.
Vad gäller Henrik och Kent har de idag anlänt med tåg till staden Kazan i Tatarstan. Oklart hur länge de stannar där men jag tippar på att de dyker upp i Moskva på torsdag.
Språkproblemen är definitivt vår största fiende här i Ryssland. Ofta kommer folk fram och snackar. Roliga nyfikna pensionärer vill kanske t ex veta om vi är från Germania men det skriker vi bestämt NJET på.
Ibland får språkproblemen dock mycket negativa konsekvenser. Fråga Henrik t ex. Han meddelade besviket i ett SMS idag att Michail Gorbachev hade besökt staden Saratov i söndags och det hade naturligtvis inte Henrik och Kent någon kännedom om. Surt!
Glömde förresten berätta att vi var och kollade på friidrottsträning igår. Stalingrad har ett stort idrottsuniversitet och under vårt besök såg vi en tjej hoppa ca 1.90 i höjd och detta iförd rysk landslagsdress. Kanske någon av Kajsa Bergkvists rivaler - men som sagt pga språkproblem får vi inget svar på den frågan...
Idag kom regnet till Stalingrad med besked. Därför har vi ägnat dagen att museibesök och shopping. Jag har handlat ett 20-tal cds med våra ryska favvogrupper bl a. En snubbe på en skivbutik var heljuste. Han och jag hade i princip samma favvogrupper i Britpop och syntfacket. Han sade att de flesta av hans favoriter är svenska artister.
Jag tipsade honom om banden Confusions, The Sounds och Melody club och han skulle skynda sig mot ett cybercafe för att ladda ner och lyssna in sig. Som det känns nu ska det bli juste komma till Mockba - kanske sätta tänderna i en Big Mac och känna storstadspulsen. Sammanfattningsvis är Stalingrad kult och ett måste för den historiskt intresserade.
Stalingrad/Volgograd. 2003-06-17. Anders Thorsell
fredag 24 mars 2006
Kriget mot Breznjevs dotter
"Denna elaka DEVOCHKA som snabbt döptes till Brezjnevs dotter skrek att vi inte fick beställa! Fröken Breznjev undrade till sist vad vi ville ha till frukost och förklarade samtidigt "spelreglerna". Frukost serveras kl. 08.00.00, inte 5 min. efter eller före för då blir ni utan".
Det var ett oerhört lyft och en kanongrej att åka flodbåt på Volga, Europas längsta flod!. Helt suveränt faktiskt. Sitta ute på däck och kolla in det vackra landskapet rekommenderas verkligen. Resan från Kazan till Saratov var på 900 km och tog 44 timmar. Det är även möjligt att åka hela vägen från Moskva ner till Astrakhan vid Kaspiska havet. Något jag funderar på att göra nästa år. Denna tur tar 8 dygn så det skulle bli som en transsibirientur fast med båt.
Vi backar bandet några dagar först. Vi åkte ett jobbigt, trångt och svettigt 16-timmars nattåg mellan Yekaterinburg och Kazan och personligen kände jag att nu hade gränsen passerats för vad gäller tågåkande. Kazan var en supercool stad där befolkningen består av 50% Tatarer och 50% Ryssar. Tatarerna härstammar från Djingis Khans arméer! De är muslimer men tycks inte bry sig så mycket om religion. Vackra moskéer pryder stadsbilden här och där.
Delrepubliken Tatarstan har förklarat sig självständigt mot Moskva och levererar inte en enda skattekrona till huvudstaden. Det var supersvårt hitta boende så vi hamnade en bit utanför centrum och dessvärre - ånyo utan varmvatten. Snyft!
Kazan ståtar med en mycket vacker stadsmur med vackra UNESCO-skyddade byggnader. Flodbåtar går att åka var 3:e dag och nästa båt gick redan dagen efter så vi fick bara ett kort stopp i Kazan. Men vilket lyft det blev åka båt! Frånsett då på en punkt: När vi gick till den trötta sorgliga restaurangen och ville beställa mat så blev det NJET NJET NJET. Alla matbeställningar måste göras dagen före - men hur skulle vi kunna göra det när vi precis gått ombord?
Den unga elaka tjejen skällde vad vi än frågade efter. Det enda som gick beställa var chips och öl. Personalen satt och mumsade på bröd, kött och soppor men denna elaka DEVOCHKA som snabbt döptes till "Brezjnevs dotter" skrek att vi inte fick beställa. Vid bordet bredvid oss satt ett gäng kinesiska turister men när de berättade att de var från SARS-drabbade Guandongprovinsen dog konversationen snabbt ut...
Fröken Breznjev undrade till sist vad vi ville ha till frukost och förklarade samtidigt "spelreglerna". Frukost serveras kl. 08.00.00, inte 5 min. efter eller före för "då blir ni utan".
Jag beställde té, bröd och ost. "Skolka? (Hur många) fräste Breznjev. - En portion! svarade jag.kl. 08.00 kommer så "frukosten": EN 5 cm dammtorr brödskiva med EN 5 cm ostskiva på. Snyft.
Vid lunchtid stannade båten 2 tim. i den vackra staden Samara så vi fick tid att rusa ut och köpa in några livsnödvändiga baguetter. Frånsett matmisären var båtresan som sagt underbar. Till slut var vi framme i Saratov och här är det full trafik på den långa härliga gågatan packad med uteserveringar. Ca 1,5 km lång är den och ölen kostar i vanlig ordning 5-7 kr och superba sallader kan intas för 5-10 kr! Ryssland är verkligen prisvärt!
Vi bor mitt i smeten i 2 st sviter som är ca 60 kvadrat. Kostar ca 300 dyra SEK per person och natt men det är det värt. Personalen har helt rätt attityd och hjälper gärna till med tvätten! Thank God!
I fredags var det en stor fet konsert på torget för att fira independence day. Tog en pubrunda sen och under lördagen bokade jag och Stefan båtbiljetter till Stalingrad/Volgograd. Kent och Henrik åker åt annat håll, troligen mot Rostov on don. Till Stalingrad är båtresan 400 km och den trippen kostar ca 350 kr i 2-bäddshytt.
Stefan har blivit helfrälst på den ryska popmusiken. Det har jag själv varit sen länge. Bland favoriterna nu kan nämnas FABRIKA, SVETA, RUKI VERK och PPK. Ha det bra där hemma.
Saratov, 2003-06-14. kl. 16.41
Det var ett oerhört lyft och en kanongrej att åka flodbåt på Volga, Europas längsta flod!. Helt suveränt faktiskt. Sitta ute på däck och kolla in det vackra landskapet rekommenderas verkligen. Resan från Kazan till Saratov var på 900 km och tog 44 timmar. Det är även möjligt att åka hela vägen från Moskva ner till Astrakhan vid Kaspiska havet. Något jag funderar på att göra nästa år. Denna tur tar 8 dygn så det skulle bli som en transsibirientur fast med båt.
Vi backar bandet några dagar först. Vi åkte ett jobbigt, trångt och svettigt 16-timmars nattåg mellan Yekaterinburg och Kazan och personligen kände jag att nu hade gränsen passerats för vad gäller tågåkande. Kazan var en supercool stad där befolkningen består av 50% Tatarer och 50% Ryssar. Tatarerna härstammar från Djingis Khans arméer! De är muslimer men tycks inte bry sig så mycket om religion. Vackra moskéer pryder stadsbilden här och där.
Delrepubliken Tatarstan har förklarat sig självständigt mot Moskva och levererar inte en enda skattekrona till huvudstaden. Det var supersvårt hitta boende så vi hamnade en bit utanför centrum och dessvärre - ånyo utan varmvatten. Snyft!
Kazan ståtar med en mycket vacker stadsmur med vackra UNESCO-skyddade byggnader. Flodbåtar går att åka var 3:e dag och nästa båt gick redan dagen efter så vi fick bara ett kort stopp i Kazan. Men vilket lyft det blev åka båt! Frånsett då på en punkt: När vi gick till den trötta sorgliga restaurangen och ville beställa mat så blev det NJET NJET NJET. Alla matbeställningar måste göras dagen före - men hur skulle vi kunna göra det när vi precis gått ombord?
Den unga elaka tjejen skällde vad vi än frågade efter. Det enda som gick beställa var chips och öl. Personalen satt och mumsade på bröd, kött och soppor men denna elaka DEVOCHKA som snabbt döptes till "Brezjnevs dotter" skrek att vi inte fick beställa. Vid bordet bredvid oss satt ett gäng kinesiska turister men när de berättade att de var från SARS-drabbade Guandongprovinsen dog konversationen snabbt ut...
Fröken Breznjev undrade till sist vad vi ville ha till frukost och förklarade samtidigt "spelreglerna". Frukost serveras kl. 08.00.00, inte 5 min. efter eller före för "då blir ni utan".
Jag beställde té, bröd och ost. "Skolka? (Hur många) fräste Breznjev. - En portion! svarade jag.kl. 08.00 kommer så "frukosten": EN 5 cm dammtorr brödskiva med EN 5 cm ostskiva på. Snyft.
Vid lunchtid stannade båten 2 tim. i den vackra staden Samara så vi fick tid att rusa ut och köpa in några livsnödvändiga baguetter. Frånsett matmisären var båtresan som sagt underbar. Till slut var vi framme i Saratov och här är det full trafik på den långa härliga gågatan packad med uteserveringar. Ca 1,5 km lång är den och ölen kostar i vanlig ordning 5-7 kr och superba sallader kan intas för 5-10 kr! Ryssland är verkligen prisvärt!
Vi bor mitt i smeten i 2 st sviter som är ca 60 kvadrat. Kostar ca 300 dyra SEK per person och natt men det är det värt. Personalen har helt rätt attityd och hjälper gärna till med tvätten! Thank God!
I fredags var det en stor fet konsert på torget för att fira independence day. Tog en pubrunda sen och under lördagen bokade jag och Stefan båtbiljetter till Stalingrad/Volgograd. Kent och Henrik åker åt annat håll, troligen mot Rostov on don. Till Stalingrad är båtresan 400 km och den trippen kostar ca 350 kr i 2-bäddshytt.
Stefan har blivit helfrälst på den ryska popmusiken. Det har jag själv varit sen länge. Bland favoriterna nu kan nämnas FABRIKA, SVETA, RUKI VERK och PPK. Ha det bra där hemma.
Saratov, 2003-06-14. kl. 16.41
torsdag 23 mars 2006
Slaget om Yekaterinburg
"De ca 20-30 personerna bakom oss skrek, svor, suckade, pustade, klagade, skruvade på sig och var totalt ursinniga"
En av de mest bisarra och konstiga sevärdheterna i Yekaterinburg är helt klart TV-tornet eller vad som skulle blivit ett sådant. Man började 1987 att bygga, på känt Öesteuropamanér ett skrytbygge typiskt för större städer men 2 år senare, 1989 då man byggt 227 meter och gjutit själva tornet gick något snett.
Troligen tog pengarna abrubt slut för sedan 1989 har tornet bara stått och rostat. Det ser extremt fult ut i dagsläget och frågan är vad som kommer att hända med det. En dag bör det nog rivas eller - mot alla odds färdigställas.
Tågstationen i denna stad är verkligen inte min favoritplats. Den är extremt stor men alltid fullpackad med folk och man hittar aldrig dit man ska i de många labyrinterna. När vi skulle köpa biljetter gick vi runt jättelänge och letade rätt lucka utan framgång. Till slut hjälpte en juste tjej oss fram till rätt kassa. Problemet var bara att ca. 15 pers. stod före och det tar i genomsnitt ca 10 min. per person köpa biljett. När det ÄNTLIGEN blev vår tur bröt den STORA kalabaliken ut. Jag sa att vi ville ha 4 platser i samma kupé men förstod inte den skrikande biljettförsäljerskans ilskna svar att det inte fanns 4 platser i samma kupé.
De ca 20-30 personerna bakom oss skrek, svor, suckade, pustade, klagade, skruvade på sig och var totalt ursinniga på de besvärliga biljettköparna från den lilla staden Sundsvall. Det är lite av problemet med ryska-kurser. Visst är det bra att kunna ställa en fråga men när man sen inte förstår svaret blir det kraftiga missförstånd. Till slut hämtade biljett-tanten en kollega som kunde typ 10 ord engelska och vi insåg nu att 4 platser i samma kupé inte gick att uppbringa... Regnet har efter dryga 24 timmar - tack och lov upphört och vi har 12 timmar kvar till vårt tågs avgång. Vi åker till Kazan i delrepubliken Tatarstan vid 2-tiden inatt.
Anders Thorsell, Yekaterinburg, 2003-06-08, kl. 16.00
En av de mest bisarra och konstiga sevärdheterna i Yekaterinburg är helt klart TV-tornet eller vad som skulle blivit ett sådant. Man började 1987 att bygga, på känt Öesteuropamanér ett skrytbygge typiskt för större städer men 2 år senare, 1989 då man byggt 227 meter och gjutit själva tornet gick något snett.
Troligen tog pengarna abrubt slut för sedan 1989 har tornet bara stått och rostat. Det ser extremt fult ut i dagsläget och frågan är vad som kommer att hända med det. En dag bör det nog rivas eller - mot alla odds färdigställas.
Tågstationen i denna stad är verkligen inte min favoritplats. Den är extremt stor men alltid fullpackad med folk och man hittar aldrig dit man ska i de många labyrinterna. När vi skulle köpa biljetter gick vi runt jättelänge och letade rätt lucka utan framgång. Till slut hjälpte en juste tjej oss fram till rätt kassa. Problemet var bara att ca. 15 pers. stod före och det tar i genomsnitt ca 10 min. per person köpa biljett. När det ÄNTLIGEN blev vår tur bröt den STORA kalabaliken ut. Jag sa att vi ville ha 4 platser i samma kupé men förstod inte den skrikande biljettförsäljerskans ilskna svar att det inte fanns 4 platser i samma kupé.
De ca 20-30 personerna bakom oss skrek, svor, suckade, pustade, klagade, skruvade på sig och var totalt ursinniga på de besvärliga biljettköparna från den lilla staden Sundsvall. Det är lite av problemet med ryska-kurser. Visst är det bra att kunna ställa en fråga men när man sen inte förstår svaret blir det kraftiga missförstånd. Till slut hämtade biljett-tanten en kollega som kunde typ 10 ord engelska och vi insåg nu att 4 platser i samma kupé inte gick att uppbringa... Regnet har efter dryga 24 timmar - tack och lov upphört och vi har 12 timmar kvar till vårt tågs avgång. Vi åker till Kazan i delrepubliken Tatarstan vid 2-tiden inatt.
Anders Thorsell, Yekaterinburg, 2003-06-08, kl. 16.00
onsdag 22 mars 2006
I Jeltsins fotspår
Hon visade bl.a foton på en mycket ung studerande Jeltsin. STORT!
Regnet är definitivt turistens största fiende. Vi har klarat oss finfint så här långt tills nu. Igår började dock regnet störta ner och har fortsatt allt sedan dess. Totalt genomdränkta försöker vi genomföra någon form av sightseeing här.
Mycket svårt hitta folk som kan engelska. Av den anledningen gick vi upp på universitetet där Boris Jeltsin en gång studerade. Här borde vi väl kunna finna nån att prata med? Vi träffade direkt en engelsktalande kille som var juste nog att visa oss runt på universitetet där 35 000 pluggar. Vi kollade in en repitition inför kvällens studentkonsert samt de läckra målningarna i propagandastil som pryder lokalerna.
Vi drog även en repa förbi museet. Det var stängt men en tant öppnade bara för oss och gav en guidning. Hon visade bl a foton på en mycket ung studerande Jeltsin. STORT!
Imorgon åker vi till Kazan.
Anders Thorsell. Yekaterinburg. 2003-06-07 . kl 16.15
Regnet är definitivt turistens största fiende. Vi har klarat oss finfint så här långt tills nu. Igår började dock regnet störta ner och har fortsatt allt sedan dess. Totalt genomdränkta försöker vi genomföra någon form av sightseeing här.
Mycket svårt hitta folk som kan engelska. Av den anledningen gick vi upp på universitetet där Boris Jeltsin en gång studerade. Här borde vi väl kunna finna nån att prata med? Vi träffade direkt en engelsktalande kille som var juste nog att visa oss runt på universitetet där 35 000 pluggar. Vi kollade in en repitition inför kvällens studentkonsert samt de läckra målningarna i propagandastil som pryder lokalerna.
Vi drog även en repa förbi museet. Det var stängt men en tant öppnade bara för oss och gav en guidning. Hon visade bl a foton på en mycket ung studerande Jeltsin. STORT!
Imorgon åker vi till Kazan.
Anders Thorsell. Yekaterinburg. 2003-06-07 . kl 16.15
tisdag 21 mars 2006
Trainlag & culture shock
Han skrek: "Im losing it!!!!" så högt att konduktörskan kom ut och undrade vad som stod på.
Tänkte nämna lite om den förvirring som förekommer vad gäller tidszoner och tågåkande. Alla tåg avgår enligt Moskvatid och klockor på stationerna visar oftast denna tid. När man köper biljetter är det därför lite struligt att beräkna avgångs och ankomsttider.
Igår morse t.ex. avgick tåget Omsk-Yekaterinburg kl. 7 Moskvatid men kl. 10 lokal tid och sedan under färden ändrades tidsskillnaden till Moskvatid +2 tim... I härliga staden Krasnoyarsk ropade några byggjobbare efter mig "Vad är klockan" Mitt vitrysktillverkade urverk visade 2 så jag antog att klockan lokalt nu var 1 och höll upp ett finger i luften. Byggjobbarna skakade på huvudet och menade att detta inte kunde stämma. Jag visade då på 2 fingrar i vädret men de hjälmförsedda herrarna ruskade ånyo på skallarna. Testade då med tre fingrar i luften och nu såg de mer nöjda ut :-)
Hur var det då med flodbåten och Omsk? Ja, dessvärre så sprack det med den biten. Vi checkade ut från hotellet i Omsk kl. 7 på morgonen och gick i regnet till hamnterminalen men det visade sig inte avgå någon flodbåt utan endast en sk. raketbåt och denna skulle inte alls gå till Tobolsk utan endast halvvägs. Därför knackade vi på rutan på en Volga-taxi (där chaffisen låg och sov) och bad honom köra oss till tågstationen. Den rolige mannen ropade PETER FORSBERG och MATS SUNDIN när han hörde var vi kom ifrån.
Köpte biljetter till Yekaterinburg men de handskrivna lapparna som Petriina i Team Finland gjort åt oss verkade inte funka något vidare. På dessa står i klartext att vi vill sitta i samma kupe. När vi hoppade ombord på tåget stod det klart att två av oss skulle sitta i rena cirkuskupén. Det var 2 st. klättrande, hoppande och skrikande barn där och 2 st. 150-kilos babuskhor.
- Aldrig att jag kliver in där, sa Stefan och jag samtidigt! Rusade efter konduktörskan och ropade desperat:
- Pirvi klass? (Första klass) De luxklass?
-Hmm, låt mig se, sa konduktörskan, om ni betalar 100 rubel kan ni ta min kupe. (100 rubel = 25 SEK). Jublande kastade vi in utrustningen i hennes formidabla kupe medan konduktörskan nu tog plats på en stol i en annan kupé under hela den 14 timmar långa resan. Vi somnade in och resan flög fram - åtminstone bitvis. Henrik gick definitivt in i tågväggen.
Han skrek: "Im losing it!!!!" så högt att konduktörskan kom ut och undrade vad som stod på. Till sist efter 14 tim. stod vi som fyra frågetecken på Yekaterinburgs station och gav oss ut för att leta hotell. Många meter senare hade vi inkvarterat oss på ett centralt hotell. Kanon! Vi bokade upp fyra nätter direkt och kommer stanna till söndag. Det är dags att göra ett riktigt stopp och komma ifrån tågväggen!
200 timmar på tåg och ca 1000 mil är jobbigt psykiskt. Vi har i princip rest transsibiriska 2 ggr på mindre än en månad...
Idag har vi kollat in Yekaterinburg. Såg bl a ett otroligt läckert krigsmonument över kriget i Afghanistan på 80-talet. Sedan spanade vi in platsen där tsarfamiljen avrättades. En sorglig syn då byggmaskiner och traktorer kör runt det lilla vita korset. Snudd på gravskändning. Nu ligger dock kvarlevorna efter tsarfamiljen sen några år tillbaka begravda i Petersburg, men ändå...
Jag har rest i många år i Östeuropa men ibland blir kulturchockerna starka ändå. Varför skall t ex en servitris rycka undan tallriken när man fortfarande håller på att äta, eller varför skall hon ha betalt för maten i samma stund man får tallriken på bordet. Well, that´s Russia!
Imorse snackade vi förresten med en kille som gjorde reklam för Nescafe. Hans stora dröm var att åka till Sverige och gå på disco och se de extremt snygga svenska tjejerna. Jag frågade vad hans flickvän intill tyckte om det och hon sa att idén inte tilltalade henne.
Anders Thorsell, Yekaterinburg, Ryssland. 2003-06-05. kl. 18.56.
Tänkte nämna lite om den förvirring som förekommer vad gäller tidszoner och tågåkande. Alla tåg avgår enligt Moskvatid och klockor på stationerna visar oftast denna tid. När man köper biljetter är det därför lite struligt att beräkna avgångs och ankomsttider.
Igår morse t.ex. avgick tåget Omsk-Yekaterinburg kl. 7 Moskvatid men kl. 10 lokal tid och sedan under färden ändrades tidsskillnaden till Moskvatid +2 tim... I härliga staden Krasnoyarsk ropade några byggjobbare efter mig "Vad är klockan" Mitt vitrysktillverkade urverk visade 2 så jag antog att klockan lokalt nu var 1 och höll upp ett finger i luften. Byggjobbarna skakade på huvudet och menade att detta inte kunde stämma. Jag visade då på 2 fingrar i vädret men de hjälmförsedda herrarna ruskade ånyo på skallarna. Testade då med tre fingrar i luften och nu såg de mer nöjda ut :-)
Hur var det då med flodbåten och Omsk? Ja, dessvärre så sprack det med den biten. Vi checkade ut från hotellet i Omsk kl. 7 på morgonen och gick i regnet till hamnterminalen men det visade sig inte avgå någon flodbåt utan endast en sk. raketbåt och denna skulle inte alls gå till Tobolsk utan endast halvvägs. Därför knackade vi på rutan på en Volga-taxi (där chaffisen låg och sov) och bad honom köra oss till tågstationen. Den rolige mannen ropade PETER FORSBERG och MATS SUNDIN när han hörde var vi kom ifrån.
Köpte biljetter till Yekaterinburg men de handskrivna lapparna som Petriina i Team Finland gjort åt oss verkade inte funka något vidare. På dessa står i klartext att vi vill sitta i samma kupe. När vi hoppade ombord på tåget stod det klart att två av oss skulle sitta i rena cirkuskupén. Det var 2 st. klättrande, hoppande och skrikande barn där och 2 st. 150-kilos babuskhor.
- Aldrig att jag kliver in där, sa Stefan och jag samtidigt! Rusade efter konduktörskan och ropade desperat:
- Pirvi klass? (Första klass) De luxklass?
-Hmm, låt mig se, sa konduktörskan, om ni betalar 100 rubel kan ni ta min kupe. (100 rubel = 25 SEK). Jublande kastade vi in utrustningen i hennes formidabla kupe medan konduktörskan nu tog plats på en stol i en annan kupé under hela den 14 timmar långa resan. Vi somnade in och resan flög fram - åtminstone bitvis. Henrik gick definitivt in i tågväggen.
Han skrek: "Im losing it!!!!" så högt att konduktörskan kom ut och undrade vad som stod på. Till sist efter 14 tim. stod vi som fyra frågetecken på Yekaterinburgs station och gav oss ut för att leta hotell. Många meter senare hade vi inkvarterat oss på ett centralt hotell. Kanon! Vi bokade upp fyra nätter direkt och kommer stanna till söndag. Det är dags att göra ett riktigt stopp och komma ifrån tågväggen!
200 timmar på tåg och ca 1000 mil är jobbigt psykiskt. Vi har i princip rest transsibiriska 2 ggr på mindre än en månad...
Idag har vi kollat in Yekaterinburg. Såg bl a ett otroligt läckert krigsmonument över kriget i Afghanistan på 80-talet. Sedan spanade vi in platsen där tsarfamiljen avrättades. En sorglig syn då byggmaskiner och traktorer kör runt det lilla vita korset. Snudd på gravskändning. Nu ligger dock kvarlevorna efter tsarfamiljen sen några år tillbaka begravda i Petersburg, men ändå...
Jag har rest i många år i Östeuropa men ibland blir kulturchockerna starka ändå. Varför skall t ex en servitris rycka undan tallriken när man fortfarande håller på att äta, eller varför skall hon ha betalt för maten i samma stund man får tallriken på bordet. Well, that´s Russia!
Imorse snackade vi förresten med en kille som gjorde reklam för Nescafe. Hans stora dröm var att åka till Sverige och gå på disco och se de extremt snygga svenska tjejerna. Jag frågade vad hans flickvän intill tyckte om det och hon sa att idén inte tilltalade henne.
Anders Thorsell, Yekaterinburg, Ryssland. 2003-06-05. kl. 18.56.
måndag 20 mars 2006
Härlig ovisshet i Omsk
Stefan har gått in i "rysskäkväggen"
Snart har vi avverkat hela 200 timmar på tåg och det börjar nu kännas i kroppen...
Allt bökande och stökande med utrustningen i kupén och att man är i vägen för varandra hela tiden blir med tiden jobbigt. Bättre är att åka nattåg. Idag reste vi dock under dagtid då vi inte alls tyckte om Novosibirsk och ville därifrån så snart som möjligt. Ankomst Omsk på kvällen. 1,3 milj. invånare. Här har Dostojevskij suttit fängslad under mitten på 1800-talet. En tanke föddes på vägen hit då vi skulle behöva ett break från tåget. Kanske skulle det gå att åka flodbåt till Tobolsk?
Efter att ha åkt taxi med en idiot till chaufför stod vi utanför hamnterminalen och letade bland den bristfälliga informationen/anslagen. En vänlig kvinna tog oss till sist med ut till en pråm vid floden och sa att imorgon onsdag skall det formodligen gå en båt till Tobolsk.
Hur lång tid, vad det kostar osv har vi ingen aning om. Det får vi ev. :-) veta imorgon kl. 7 när kontoret (formodligen) öppnar. Det blir många gissningar och antaganden när man inte talar ryssens språk... En liten båtresa på ett par dar kan nog bli ett bra break - eller rena pinan. Det kan ju vara så att inget finns att göra eller köpa där. Vi får se imorrn! Skön ovisshet. Får vi eller vill inte resa med båten är det bara att hoppa in på tåget och styra kursen mot Yekaterinburg.
Att hitta boende är inte alltid/ofta lätt i detta land. Suck! Ta igår eller idag som skrämmande exempel. Om du tänker dig ett hotell dubbelt så stort som skatteskrapan i Sundsvall och så tittar du mot fasaden och ser att ETT av de kanske 400 fönstren lyser då har du svårt att smälta när receptionisten gäspar och suckar och säger förslött att hotellet är fullbelagt.
Riktigt irriterande kan detta vara och det var på vippen att vi stod utan boende här i Omsk. Nobbad på det första hotellet men på det andra lade vi huvudena på sned och bad så snällt att babushkan till slut låta oss bo där - trots att hon först sagt att det var fullt. Spasibo!
Omsk känns som en trevlig stad och vädret har varit förträffligt under dagen så Omsk får 4 st tallrikar Borstj i betyg av 5 möjliga.
Sen får vi se var vi dyker upp härnäst. Tobolsk eller Yekaterinburg är de hetaste gissningarna just nu
Ps. Stefan är överlycklig just nu. Han har nämligen hittat en förteckning över Mcd-restauranger i Ryssland. Tror att Stefan har gått in i "rysskäkväggen" och att han riktig längtar efter en västerländsk nostalgitripp.
//Anders Thorsell. Omsk, Ryssland, 2003-06-03 . kl. 23.40
Snart har vi avverkat hela 200 timmar på tåg och det börjar nu kännas i kroppen...
Allt bökande och stökande med utrustningen i kupén och att man är i vägen för varandra hela tiden blir med tiden jobbigt. Bättre är att åka nattåg. Idag reste vi dock under dagtid då vi inte alls tyckte om Novosibirsk och ville därifrån så snart som möjligt. Ankomst Omsk på kvällen. 1,3 milj. invånare. Här har Dostojevskij suttit fängslad under mitten på 1800-talet. En tanke föddes på vägen hit då vi skulle behöva ett break från tåget. Kanske skulle det gå att åka flodbåt till Tobolsk?
Efter att ha åkt taxi med en idiot till chaufför stod vi utanför hamnterminalen och letade bland den bristfälliga informationen/anslagen. En vänlig kvinna tog oss till sist med ut till en pråm vid floden och sa att imorgon onsdag skall det formodligen gå en båt till Tobolsk.
Hur lång tid, vad det kostar osv har vi ingen aning om. Det får vi ev. :-) veta imorgon kl. 7 när kontoret (formodligen) öppnar. Det blir många gissningar och antaganden när man inte talar ryssens språk... En liten båtresa på ett par dar kan nog bli ett bra break - eller rena pinan. Det kan ju vara så att inget finns att göra eller köpa där. Vi får se imorrn! Skön ovisshet. Får vi eller vill inte resa med båten är det bara att hoppa in på tåget och styra kursen mot Yekaterinburg.
Att hitta boende är inte alltid/ofta lätt i detta land. Suck! Ta igår eller idag som skrämmande exempel. Om du tänker dig ett hotell dubbelt så stort som skatteskrapan i Sundsvall och så tittar du mot fasaden och ser att ETT av de kanske 400 fönstren lyser då har du svårt att smälta när receptionisten gäspar och suckar och säger förslött att hotellet är fullbelagt.
Riktigt irriterande kan detta vara och det var på vippen att vi stod utan boende här i Omsk. Nobbad på det första hotellet men på det andra lade vi huvudena på sned och bad så snällt att babushkan till slut låta oss bo där - trots att hon först sagt att det var fullt. Spasibo!
Omsk känns som en trevlig stad och vädret har varit förträffligt under dagen så Omsk får 4 st tallrikar Borstj i betyg av 5 möjliga.
Sen får vi se var vi dyker upp härnäst. Tobolsk eller Yekaterinburg är de hetaste gissningarna just nu
Ps. Stefan är överlycklig just nu. Han har nämligen hittat en förteckning över Mcd-restauranger i Ryssland. Tror att Stefan har gått in i "rysskäkväggen" och att han riktig längtar efter en västerländsk nostalgitripp.
//Anders Thorsell. Omsk, Ryssland, 2003-06-03 . kl. 23.40
Besviket i Novosibirsk
Novosibirsk klingar coolt, avlägset och häftigt - på förhand. Verkligheten är en annan historia...
Novosibirsk klingar coolt, avlägset och häftigt - på förhand. Verkligheten är en annan historia...
Vi anlände hit imorse. Efter att ha besökt fyra av de fem hotell listade i guideboken hittade vi till sist boende och detta inne (!) på den superfina tågstationen. Där finns vilorum och övernattningsplatser och det var perfekt och billigt, 100 SEK per man. Dock är själva staden med 2 miljoner invånare en besvikelse.
Pampiga sovjetgator men utan något speciellt innehåll. Besökte en park med lite krigsmemorabilia och sedan har vi åkt Metro till floden och därefter kilat runt i stan men det finns inte mycket här.
Vi åker därför vidare så snart som möjligt imorgon. Trist stad ger trist rapport... Men håll ut - snart kommer mer inspirerande resmål och rapporter. Krasnoyarsk var mycket trevligare! Igår fick Stefan förresten skriva autografer till några schoolkids.
Ha det fint!
Anders Thorsell. Novosibirsk, Ryssland. 2003-06-02
Novosibirsk klingar coolt, avlägset och häftigt - på förhand. Verkligheten är en annan historia...
Vi anlände hit imorse. Efter att ha besökt fyra av de fem hotell listade i guideboken hittade vi till sist boende och detta inne (!) på den superfina tågstationen. Där finns vilorum och övernattningsplatser och det var perfekt och billigt, 100 SEK per man. Dock är själva staden med 2 miljoner invånare en besvikelse.
Pampiga sovjetgator men utan något speciellt innehåll. Besökte en park med lite krigsmemorabilia och sedan har vi åkt Metro till floden och därefter kilat runt i stan men det finns inte mycket här.
Vi åker därför vidare så snart som möjligt imorgon. Trist stad ger trist rapport... Men håll ut - snart kommer mer inspirerande resmål och rapporter. Krasnoyarsk var mycket trevligare! Igår fick Stefan förresten skriva autografer till några schoolkids.
Ha det fint!
Anders Thorsell. Novosibirsk, Ryssland. 2003-06-02
söndag 19 mars 2006
In i depå i Krasnoyarsk
Äntligen kom breaket vi väntat på! Vid ankomst i Krasnoyarsk efter 18 tim på tåg, med kläder i eländigt skick och efter att ha bott på hotell som styrs av clowner i Irkutsk var det skönt att lyxa till det ett tag och boka in Krasnoyarsks bästa hotell!
Vi bor på Oktoberskaya. Jag delar rum eller lägenhet med Stefan då vi har varsitt rum. Det fanns ca 10 handdukar per man, tandborstar, shampoo, tvål, sykit, skokräm, TV, minibar, gigantiska fluffiga kuddar mm i detta suveräna rum. Vill man ha något tvättat är det bara att ringa våningsvärdinnan. Kung! Behöver jag säga att hon fick det slitigt efter vårt hittills hårda schema som inte inrymt tvättning mer än i Ulan Bator.
Kikade ner på stan igår och blev glatt överraskad. Många uteserveringar och gott om folk i rörelse i denna miljonstad. 5 kr kostar 50 cl isande öl på torget. Bänkarna man sitter på är av samma typ som på Gatufesten i Sundsvall. Efter detta depåstopp beslöt vi kolla in stadens STORA fotbollsarena. Riktig tur hade vi, för när vi tittade förbi skulle precis matchen mellan Metallurg Krasnoyarsk och Ukalets Novosibirsk starta.
Ca 4000 på läktarna i ett stadium med kapacitet för kanske 30 000. Matchen blev ingen riktig höjdare. Det var bortalaget som stod för det mesta av spelet och lyckades efter ca 75 min. forcera in segermålet. Trots allt skönt att få se lite fotboll igen. Fotbollsabstinensen är stor efter att missa så många Allvenska GIF-kamper.
Efter fajten tog vi några öl på torget och träffade då ett gäng studenter som var hur roliga som helst. De propsade på att bjuda oss på grillfest idag, lördag, men då denna fest skulle betonas på mängder av vodka och starta redan kl. 13 så tackade vi artigt men bestämt NJET. De andra grabbarna drog imorse iväg för att se ett av världens största vattenkraftverk men jag bestämde mig för att istället vandra runt i den trevliga staden istället. Skönt att gå omkring själv ibland.
Snart väntar Novosibirsk. Åker förmodligen imorgon natt dit. Först en liten topplista:
INNE:
- Gränsvakternas dag. Firades den 28 maj. Soldaterna drack vodka till de ramlade omkull.
- Kebab på torget i Krasnoyarsk. Dämpar den värsta snabbmatsabstinensen.
- Pulvermat. Soppor, nudlar gröt, funkar utmärkt på tåget mha vattenkokaren i varje vagn.
- Värmeböljan. Svetten forsar i pannan. Kvicksilvret på 30 plus!
- Aqua Minerale mineralvatten
- Baltika Nr 3. Rysk mellanöl.
- Varmvattenduschar. (Mongolietfrossan har inte släppt än)
- GIF Sundsvall
- Den charmiga fransyskan som bodde granne med oss i Listyanka
-------------
UTE
- Avstånden. En 90-milatripp syns knappt på kartan - men vi har gott om tid kvar ännu.
- De folkilskna idiot-receptionisterna på hotell Arena i Irkutsk
- Listvyanka och naturen...
Här finns inget att göra i byn med 2500 pers. Allt kretsar kring att gå promenader i naturen längs Baijkalsjön men sikten var obefintlig i det närmaste pga dimbildning.
- Den charmiga fransyskans pojkvän...
Krasnoyarsk, Ryssland, 2003-05-31 kl. 15.30
Anders Thorsell
Vi bor på Oktoberskaya. Jag delar rum eller lägenhet med Stefan då vi har varsitt rum. Det fanns ca 10 handdukar per man, tandborstar, shampoo, tvål, sykit, skokräm, TV, minibar, gigantiska fluffiga kuddar mm i detta suveräna rum. Vill man ha något tvättat är det bara att ringa våningsvärdinnan. Kung! Behöver jag säga att hon fick det slitigt efter vårt hittills hårda schema som inte inrymt tvättning mer än i Ulan Bator.
Kikade ner på stan igår och blev glatt överraskad. Många uteserveringar och gott om folk i rörelse i denna miljonstad. 5 kr kostar 50 cl isande öl på torget. Bänkarna man sitter på är av samma typ som på Gatufesten i Sundsvall. Efter detta depåstopp beslöt vi kolla in stadens STORA fotbollsarena. Riktig tur hade vi, för när vi tittade förbi skulle precis matchen mellan Metallurg Krasnoyarsk och Ukalets Novosibirsk starta.
Ca 4000 på läktarna i ett stadium med kapacitet för kanske 30 000. Matchen blev ingen riktig höjdare. Det var bortalaget som stod för det mesta av spelet och lyckades efter ca 75 min. forcera in segermålet. Trots allt skönt att få se lite fotboll igen. Fotbollsabstinensen är stor efter att missa så många Allvenska GIF-kamper.
Efter fajten tog vi några öl på torget och träffade då ett gäng studenter som var hur roliga som helst. De propsade på att bjuda oss på grillfest idag, lördag, men då denna fest skulle betonas på mängder av vodka och starta redan kl. 13 så tackade vi artigt men bestämt NJET. De andra grabbarna drog imorse iväg för att se ett av världens största vattenkraftverk men jag bestämde mig för att istället vandra runt i den trevliga staden istället. Skönt att gå omkring själv ibland.
Snart väntar Novosibirsk. Åker förmodligen imorgon natt dit. Först en liten topplista:
INNE:
- Gränsvakternas dag. Firades den 28 maj. Soldaterna drack vodka till de ramlade omkull.
- Kebab på torget i Krasnoyarsk. Dämpar den värsta snabbmatsabstinensen.
- Pulvermat. Soppor, nudlar gröt, funkar utmärkt på tåget mha vattenkokaren i varje vagn.
- Värmeböljan. Svetten forsar i pannan. Kvicksilvret på 30 plus!
- Aqua Minerale mineralvatten
- Baltika Nr 3. Rysk mellanöl.
- Varmvattenduschar. (Mongolietfrossan har inte släppt än)
- GIF Sundsvall
- Den charmiga fransyskan som bodde granne med oss i Listyanka
-------------
UTE
- Avstånden. En 90-milatripp syns knappt på kartan - men vi har gott om tid kvar ännu.
- De folkilskna idiot-receptionisterna på hotell Arena i Irkutsk
- Listvyanka och naturen...
Här finns inget att göra i byn med 2500 pers. Allt kretsar kring att gå promenader i naturen längs Baijkalsjön men sikten var obefintlig i det närmaste pga dimbildning.
- Den charmiga fransyskans pojkvän...
Krasnoyarsk, Ryssland, 2003-05-31 kl. 15.30
Anders Thorsell
lördag 18 mars 2006
Astrid Lindgrens minne solkas i Irkutsk
"Efter att ha visat upp tolv fingrar och pekat på de kvarvarande ryggsäckarna så vankade "tokan" muttrandes sakta iväg igen"
Efter en skumpig halvtråkig bussresa från Listvyanka så kom vi den 27:e maj till Irkutsk, sibiriens Paris som det tydligen också kallas. Hotellet vi raskt styrde våra steg mot brukas till största del av turnerande cirkusartister som uppträder på den intilliggande cirkusen. Vår guidebok skriver dessutom att stället verkar drivas av clowner och efter en natt på Arena Hotell som stället heter så kan jag åtminstone till viss del instämma i denna bedömning.
De äldre damer som fanns i receptionen verkade till att börja med inte ha några rum till förfogande men efter en stund så fanns det tydligen 4 bäddar till "de konstiga turisterna" som vi säkert är i deras ögon. När sedan på morgonen undertecknad bestämde sig för att lata sig i sängen lite längre än alla de andra så satte cirkusen igång igen. Två minuter efter att Kent och Henrik lämnat rummet så knackar nämligen en snabbtalande (b)rysk "babushka" på dörren och ifrågasätter varför jag är kvar och varför vi inte checkat ut...
Att sedan klockan var strax efter nio och att vi dagen innan informerat om våran avsikt att checka ut 12:00 för att senare på eftermiddagen (idag) hoppa på tåget till Krasnoyarsk, det verkade hon inte ta mycket hänsyn till. Men, men. Efter att ha visat upp tolv fingrar och pekat på de kvarvarande ryggsäckarna så vankade "tokan" muttrandes sakta iväg igen... Detta hände alltså i morse (28maj).
Men redan igår kväll, efter idel promenerande sedvanligt fotograferande av Lenin, Gagarin samt några något mer levande motiv, så möttes vi av en underlig attityd på en av stadens restauranger, Café Karlsson. Denna underliga restaurang är faktiskt döpt efter Astrid Lindgrens figur med propellern på ryggen, ni vet. Det var naturligtvis mycket skoj att knalla in i denna, på ryskt vis, Karlson på taket-designade resturang, dessvärre så blev vår sorti onödigt snabb då vi av någon outgrundlig anledning blev mycket kallt bemötta där inne. En öl var fick vi in, men när vi hungrigt pekade på olika alternativ i den välfyllda menyn så var servitrisen plötsligt förvandlad till en hackande skiva. "Njet, njet, njet, njet" var det svar vi fick oavsett vad vi frågade.
Det enda undantaget var grillspett, som vi tydligen kunde få beställa. Ett erbjudande vi ganska snart tackade nej till, inte minst eftersom vi kunde se två herrar vid ett grannbord hugga in på varsin biff ackompanjerad av en flaska vodka. Kanske skulle vi dock beställt dessa grillspett om vi anat den långa matväntan som komma skulle. Efter en varm efterlängtad dusch på clown-nästet (första varma på många dagar) så gav vi oss således ut på matjakt igen. Anders, den mest hungrige av oss alla vid tillfället pekade på ett café (cafe=mindre restaurang) som vi instämmande gled in pa. Till vår stora förvaning så pratade servitrisen hygglig engelska och var i motsatts till Karlson på takets anställda mycket trevlig. Hon informerade lika glatt om de bajkalska fiskrätterna som de importerade öl de kunde erbjuda. Efter en kort översyn av menyn så gjorde vi vara val. Ölen levererades och salladstallrikarna vi beställt som ytterligare aptitretare var snabbt historia... men sen hände inte mycket. Klockan gick och matdesperationen började lysa igenom i vissa (främst Anders) ansikte. Jag tror faktiskt att mitt och Sinis (Team finlands enda närvarande för kvällen) val av helstekt fisk gjorde allas väntan onödigt lång. Lite större fiskar som ugnsteks tar ju faktiskt oftast längre tid än en biff i stekpannan. Men så småningom kom då vara huvudrätter och matbordet tystnade betänkligt när alla högg in på sina delikatesser... NOT.
För Anders och Henriks kyckling såg (och var) torra och tråkiga och Kents biff höll inte just högre klass den heller. Men fisken som hållt oss på "hungerns halster" så lange, den smakade gott... dj###igt gott. Hur som helst så avgår vårt tåg mot Krasnoyarsk i kväll 17:45. Vi lämnar således sibiriens Paris och Karlsson på taket bakom oss och ser fram mot nya städer, restauranger och sagofigurer :-)
Irkutsk. 2003-05-29
Efter en skumpig halvtråkig bussresa från Listvyanka så kom vi den 27:e maj till Irkutsk, sibiriens Paris som det tydligen också kallas. Hotellet vi raskt styrde våra steg mot brukas till största del av turnerande cirkusartister som uppträder på den intilliggande cirkusen. Vår guidebok skriver dessutom att stället verkar drivas av clowner och efter en natt på Arena Hotell som stället heter så kan jag åtminstone till viss del instämma i denna bedömning.
De äldre damer som fanns i receptionen verkade till att börja med inte ha några rum till förfogande men efter en stund så fanns det tydligen 4 bäddar till "de konstiga turisterna" som vi säkert är i deras ögon. När sedan på morgonen undertecknad bestämde sig för att lata sig i sängen lite längre än alla de andra så satte cirkusen igång igen. Två minuter efter att Kent och Henrik lämnat rummet så knackar nämligen en snabbtalande (b)rysk "babushka" på dörren och ifrågasätter varför jag är kvar och varför vi inte checkat ut...
Att sedan klockan var strax efter nio och att vi dagen innan informerat om våran avsikt att checka ut 12:00 för att senare på eftermiddagen (idag) hoppa på tåget till Krasnoyarsk, det verkade hon inte ta mycket hänsyn till. Men, men. Efter att ha visat upp tolv fingrar och pekat på de kvarvarande ryggsäckarna så vankade "tokan" muttrandes sakta iväg igen... Detta hände alltså i morse (28maj).
Men redan igår kväll, efter idel promenerande sedvanligt fotograferande av Lenin, Gagarin samt några något mer levande motiv, så möttes vi av en underlig attityd på en av stadens restauranger, Café Karlsson. Denna underliga restaurang är faktiskt döpt efter Astrid Lindgrens figur med propellern på ryggen, ni vet. Det var naturligtvis mycket skoj att knalla in i denna, på ryskt vis, Karlson på taket-designade resturang, dessvärre så blev vår sorti onödigt snabb då vi av någon outgrundlig anledning blev mycket kallt bemötta där inne. En öl var fick vi in, men när vi hungrigt pekade på olika alternativ i den välfyllda menyn så var servitrisen plötsligt förvandlad till en hackande skiva. "Njet, njet, njet, njet" var det svar vi fick oavsett vad vi frågade.
Det enda undantaget var grillspett, som vi tydligen kunde få beställa. Ett erbjudande vi ganska snart tackade nej till, inte minst eftersom vi kunde se två herrar vid ett grannbord hugga in på varsin biff ackompanjerad av en flaska vodka. Kanske skulle vi dock beställt dessa grillspett om vi anat den långa matväntan som komma skulle. Efter en varm efterlängtad dusch på clown-nästet (första varma på många dagar) så gav vi oss således ut på matjakt igen. Anders, den mest hungrige av oss alla vid tillfället pekade på ett café (cafe=mindre restaurang) som vi instämmande gled in pa. Till vår stora förvaning så pratade servitrisen hygglig engelska och var i motsatts till Karlson på takets anställda mycket trevlig. Hon informerade lika glatt om de bajkalska fiskrätterna som de importerade öl de kunde erbjuda. Efter en kort översyn av menyn så gjorde vi vara val. Ölen levererades och salladstallrikarna vi beställt som ytterligare aptitretare var snabbt historia... men sen hände inte mycket. Klockan gick och matdesperationen började lysa igenom i vissa (främst Anders) ansikte. Jag tror faktiskt att mitt och Sinis (Team finlands enda närvarande för kvällen) val av helstekt fisk gjorde allas väntan onödigt lång. Lite större fiskar som ugnsteks tar ju faktiskt oftast längre tid än en biff i stekpannan. Men så småningom kom då vara huvudrätter och matbordet tystnade betänkligt när alla högg in på sina delikatesser... NOT.
För Anders och Henriks kyckling såg (och var) torra och tråkiga och Kents biff höll inte just högre klass den heller. Men fisken som hållt oss på "hungerns halster" så lange, den smakade gott... dj###igt gott. Hur som helst så avgår vårt tåg mot Krasnoyarsk i kväll 17:45. Vi lämnar således sibiriens Paris och Karlsson på taket bakom oss och ser fram mot nya städer, restauranger och sagofigurer :-)
Irkutsk. 2003-05-29
fredag 17 mars 2006
Rumtrubbel och bastu i Bajkalsjön
"Servicen på hotellrestaurangen hade överlevt "glasnost" och var 100% sovjetisk"
Vi klev upp kl 6 på morgonen i Port Bajkal i lokförarnas övernattningsrum. Vi skulle sen ta första färjan till Listvyanka som gick kl 06.45. På färjan satt förutom oss fyra andra passagerare, så färjan var långt ifrån fullsatt.
Väl framme i Listvyanka försökte vi hitta någonstans att bo. Vi gick längs en gata som Lonely Planet hade pekat ut att det skulle finnas boende. På grund av den tidiga timmen såg det ganska stängt ut i alla hus som hyrde ut rum. Vi såg en enormt stor hund som tittade på oss, över ett staket som var 1,5 m högt. Hundens skall påminde om åska så vi skyndade oss snabbt därifrån. De verkar föda upp hundar på björnkött och Bajkal-vatten i Listvyanka. Till slut ringde vi på ett hus och till vår förvåning så kom det en yrvaken man och öppnade. Vår glädje över att någon öppnade dämpades genast över att han sa 20 dollar per person. Det är ett hutlöst pris för Bed & Breakfast i en liten by.
Vi bestämde oss att leta vidare och ringde på ett annat hus där det yrvakna värdparet kom och öppnade. De hade dubbelrum för 800 rubel vilket inte var bra men bättre än 20 dollar. När vi frågade om dusch så pekade de på ett annat litet hus och sa "banja" (bastu). Det lät bra så vi tog in där. Värden klädd i blå kamouflageuniform frågade när vi vill ha bastun och vi sade en tid.
Jag hade sett fram emot att beskåda Bajkalsjön som är världens djupaste (1500 m) och även antagligen världens kallaste (15 grader under högsommaren). I det drickbara klara vattnet ska man kunna se 50 meter ner. Tyvärr gick det inte att se så mycket p g a att sjön var täckt av dimma hela tiden. Vi gick bort till det närliggande Intourist-hotellet för att ta ut pengar och äta. På vägen såg vi två björnar som vi tyckte synd om i en liten, liten bur. Djurplågeri!!! Vi betalade inte 20 rubel för att se på närmare håll.
Servicen på hotellrestaurangen hade överlevt "glasnost" och var 100% sovjetisk. Trots att restaurangen var helt tom så stod personalen nonchalant och pratade när vi satte oss istället för att ge oss menyn. Efter en del irriterande blickar från oss så var det en som slet sig från byskvallret och gav oss menyn. Vi beställde efter bästa förmåga mat och öl från den ryskspråkiga menyn. När vi senare sa att vi ville ha mer öl så sade servitrisen att det inte fanns mer öl. Nähä, tänkte vi och började dricka vårt medtagna vatten. Efter stund kom servitrisen tillbaka och frågade om vi ville ha öl(?!). Sovjetisk service...
När det var dags för den efterlängtade bastun med tvagning så sade den kamouflageklädda värden att det kostade 5 dollar per person. Eftersom värden inte hade sagt att bastun kostade extra så blev vi förbannade. Efter en förhandling med värden, grannfrun som hade bastun, och en grabb som pratade några ord engelska så fick vi ner priset till 100 rubel per person. Så till slut fick vi våran efterlängtade bastu med tvagning i kallt Bajkal-vatten.
På kvällen träffade vi Team Finland igen. De hade hade bott i en stuga i Listvjanka några dagar. Vi satt på ett café och åt och drack betydligt mer prisvärt och servicevänligt än på Intouristhotellet. Två av finskorna gjorde oss sällskap, de två andra ville hellre packa och sova. Morgonen efter fick vi en mycket bra frukost som till vår förvåning ingick i rumspriset. Sedan tog vi en risig fullsatt buss till Irkutsk. Bussen som hade sett sina bästa dagar kämpade hårt i uppförsbackarna och det skrek om transmissionen i nedförsbackarna och bromsarna luktade oroande mycket bränt. Irkutsk tog emot oss med gråkall himmel.
Anders Thorsell. Irkutsk. 2003-05-28
Vi klev upp kl 6 på morgonen i Port Bajkal i lokförarnas övernattningsrum. Vi skulle sen ta första färjan till Listvyanka som gick kl 06.45. På färjan satt förutom oss fyra andra passagerare, så färjan var långt ifrån fullsatt.
Väl framme i Listvyanka försökte vi hitta någonstans att bo. Vi gick längs en gata som Lonely Planet hade pekat ut att det skulle finnas boende. På grund av den tidiga timmen såg det ganska stängt ut i alla hus som hyrde ut rum. Vi såg en enormt stor hund som tittade på oss, över ett staket som var 1,5 m högt. Hundens skall påminde om åska så vi skyndade oss snabbt därifrån. De verkar föda upp hundar på björnkött och Bajkal-vatten i Listvyanka. Till slut ringde vi på ett hus och till vår förvåning så kom det en yrvaken man och öppnade. Vår glädje över att någon öppnade dämpades genast över att han sa 20 dollar per person. Det är ett hutlöst pris för Bed & Breakfast i en liten by.
Vi bestämde oss att leta vidare och ringde på ett annat hus där det yrvakna värdparet kom och öppnade. De hade dubbelrum för 800 rubel vilket inte var bra men bättre än 20 dollar. När vi frågade om dusch så pekade de på ett annat litet hus och sa "banja" (bastu). Det lät bra så vi tog in där. Värden klädd i blå kamouflageuniform frågade när vi vill ha bastun och vi sade en tid.
Jag hade sett fram emot att beskåda Bajkalsjön som är världens djupaste (1500 m) och även antagligen världens kallaste (15 grader under högsommaren). I det drickbara klara vattnet ska man kunna se 50 meter ner. Tyvärr gick det inte att se så mycket p g a att sjön var täckt av dimma hela tiden. Vi gick bort till det närliggande Intourist-hotellet för att ta ut pengar och äta. På vägen såg vi två björnar som vi tyckte synd om i en liten, liten bur. Djurplågeri!!! Vi betalade inte 20 rubel för att se på närmare håll.
Servicen på hotellrestaurangen hade överlevt "glasnost" och var 100% sovjetisk. Trots att restaurangen var helt tom så stod personalen nonchalant och pratade när vi satte oss istället för att ge oss menyn. Efter en del irriterande blickar från oss så var det en som slet sig från byskvallret och gav oss menyn. Vi beställde efter bästa förmåga mat och öl från den ryskspråkiga menyn. När vi senare sa att vi ville ha mer öl så sade servitrisen att det inte fanns mer öl. Nähä, tänkte vi och började dricka vårt medtagna vatten. Efter stund kom servitrisen tillbaka och frågade om vi ville ha öl(?!). Sovjetisk service...
När det var dags för den efterlängtade bastun med tvagning så sade den kamouflageklädda värden att det kostade 5 dollar per person. Eftersom värden inte hade sagt att bastun kostade extra så blev vi förbannade. Efter en förhandling med värden, grannfrun som hade bastun, och en grabb som pratade några ord engelska så fick vi ner priset till 100 rubel per person. Så till slut fick vi våran efterlängtade bastu med tvagning i kallt Bajkal-vatten.
På kvällen träffade vi Team Finland igen. De hade hade bott i en stuga i Listvjanka några dagar. Vi satt på ett café och åt och drack betydligt mer prisvärt och servicevänligt än på Intouristhotellet. Två av finskorna gjorde oss sällskap, de två andra ville hellre packa och sova. Morgonen efter fick vi en mycket bra frukost som till vår förvåning ingick i rumspriset. Sedan tog vi en risig fullsatt buss till Irkutsk. Bussen som hade sett sina bästa dagar kämpade hårt i uppförsbackarna och det skrek om transmissionen i nedförsbackarna och bromsarna luktade oroande mycket bränt. Irkutsk tog emot oss med gråkall himmel.
Anders Thorsell. Irkutsk. 2003-05-28
torsdag 16 mars 2006
Lokförarna i Sibirien
Väl framkommen till Slyudyanka vid Baikalsjöns sydspets, var det dags att ta mjölktåget norröver. Målet för dagen var Listvyanka, ca 80 km bort. Problemet var bara att enligt förhandsinfon vi hade, så skulle tåget redan ha gett sig av innan vi anlände till Slyudyanka...
Dessbättre var den informationen helt fel, och efter någon timmes väntan satt vi på tåget. Den ryska motsvarigheten till X-2000 skulle enligt tidtabellen avverka de 80 kilometrarna på endast 6 timmar!!
Järnvägen följer Baikalsjöns kustlinje hela tiden, och vyerna är storslagana. Allt för ofta är toaletterna låsta på ryska tåg. Speciellt när man behöver dem. Så även på detta tåg. Truppdeltagare Ekholm beslöt att göra något åt saken. Med hjälp av medhavda Leatherman och Swiss Army lyckades han dyrka upp dörren (dessvärre med blodsvite som följd).
Efter någon timme hade ryktet spritt sig, och halva taget stod i kö till "vår" toa. Små byar och otillgängliga stränder swichade förbi i 20 km/h, timme efter timme. Vissa element av de lokala passagerarna började nu att bli rejält runda under fötterna. Så allt man har hört om ryska dryckesvanor är sant - och det med råge!
När vi äntligen börjar närma oss ändstationen "Port Baikal", frågar babuchka-konduktören om någon av oss vill åka med loket en stund. Jag och Stefan anmäler oss kvickt som frivilliga, och vid nästa stopp springer vi fram till loket och klättrar upp. Sergei och Ivan hälsar oss välkommna till loket, men påpekar strax efter att tåget rullat igång igen, att det kostar 100 Rubel (25 SEK) att åka med.. Inte så mycket pengar att tjata om, så efter att vi skakat hand på "dealen" lättar stämningen betydligt.
Själv tar jag rätt mycket bilder inne i loket, som har charmig analog 50-talskaraktär (även en liten vedkamin ingår i utrustningen för lokförarna), medan Sergei på knackig engelska berättar om sina favvoartister Yngwie Malmsteen och ABBA. Vi kliver också ut på ramperna i lokets front; mäktigt att stå där när vi susar in i någon av de otaliga tunnlarna.Väl framme vid den lilla byn "Port Baikal" (inte mer än ett stort spårområde och några 1800-talsträhus) försöker vi hitta färjan över till Listvyanka.
Sista färjan för dagen har såklart redan gått, eftersom klockan nu har runnit iväg mot 22.30-snåret. Försöker att chartra en båt som kan ta oss över sundet, men dels är kaptenen gediget berusad, dels verkar priset vara väl högt (1500 Rubel), dels är språkförbistringen stor. I samma veva kommer "vårt" lok tillbaka från stickspåret och stannar till med ett skri. Ut kommer Sergei galopperande över spåren, och har förstått vårt dilemma. Han erbjuder oss att bo i lokförarnas övernattningssal, för en obetydlig spottstyver.
Vi slår till på erbjudandet direkt, och får var sin säng i ett sidorum till lokförarovsalen. Sergei lyckas tom att trolla fram några öl från en stängd kiosk en bit därifrån. Efter några timmars sömn stiger vi upp och tar första morgonfärjan över sundet till Listvyanka.
//Henrik Olsson. Port Baikal. 2003-05-26
Dessbättre var den informationen helt fel, och efter någon timmes väntan satt vi på tåget. Den ryska motsvarigheten till X-2000 skulle enligt tidtabellen avverka de 80 kilometrarna på endast 6 timmar!!
Järnvägen följer Baikalsjöns kustlinje hela tiden, och vyerna är storslagana. Allt för ofta är toaletterna låsta på ryska tåg. Speciellt när man behöver dem. Så även på detta tåg. Truppdeltagare Ekholm beslöt att göra något åt saken. Med hjälp av medhavda Leatherman och Swiss Army lyckades han dyrka upp dörren (dessvärre med blodsvite som följd).
Små byar och otillgängliga stränder swichade förbi i 20 km/h, timme efter timme.
Efter någon timme hade ryktet spritt sig, och halva taget stod i kö till "vår" toa. Små byar och otillgängliga stränder swichade förbi i 20 km/h, timme efter timme. Vissa element av de lokala passagerarna började nu att bli rejält runda under fötterna. Så allt man har hört om ryska dryckesvanor är sant - och det med råge!
När vi äntligen börjar närma oss ändstationen "Port Baikal", frågar babuchka-konduktören om någon av oss vill åka med loket en stund. Jag och Stefan anmäler oss kvickt som frivilliga, och vid nästa stopp springer vi fram till loket och klättrar upp. Sergei och Ivan hälsar oss välkommna till loket, men påpekar strax efter att tåget rullat igång igen, att det kostar 100 Rubel (25 SEK) att åka med.. Inte så mycket pengar att tjata om, så efter att vi skakat hand på "dealen" lättar stämningen betydligt.
Själv tar jag rätt mycket bilder inne i loket, som har charmig analog 50-talskaraktär (även en liten vedkamin ingår i utrustningen för lokförarna), medan Sergei på knackig engelska berättar om sina favvoartister Yngwie Malmsteen och ABBA. Vi kliver också ut på ramperna i lokets front; mäktigt att stå där när vi susar in i någon av de otaliga tunnlarna.Väl framme vid den lilla byn "Port Baikal" (inte mer än ett stort spårområde och några 1800-talsträhus) försöker vi hitta färjan över till Listvyanka.
Han erbjuder oss att bo i lokförarnas övernattningssal
Sista färjan för dagen har såklart redan gått, eftersom klockan nu har runnit iväg mot 22.30-snåret. Försöker att chartra en båt som kan ta oss över sundet, men dels är kaptenen gediget berusad, dels verkar priset vara väl högt (1500 Rubel), dels är språkförbistringen stor. I samma veva kommer "vårt" lok tillbaka från stickspåret och stannar till med ett skri. Ut kommer Sergei galopperande över spåren, och har förstått vårt dilemma. Han erbjuder oss att bo i lokförarnas övernattningssal, för en obetydlig spottstyver.
Vi slår till på erbjudandet direkt, och får var sin säng i ett sidorum till lokförarovsalen. Sergei lyckas tom att trolla fram några öl från en stängd kiosk en bit därifrån. Efter några timmars sömn stiger vi upp och tar första morgonfärjan över sundet till Listvyanka.
//Henrik Olsson. Port Baikal. 2003-05-26
onsdag 15 mars 2006
Historien om mannen med fisken
Vi har varit i både Internet-skugga och utanför GSM-täckning. Befinner oss just nu, torsdag, 29 maj, i Irkutsk. Vi backar bandet till 24-25/5 och skriver lite om kultstaden Ulan-Ude: Ulan-Ude blev en positiv överraskning. Staden är centrum för Buddhism i Ryssland då en stor del av de ca 400 000 invånarna har Mongoliskt ursprung. Efter att ha vilat lite efter den långa tågresan från Mongoliet så besökte vi en restaurang där elever firade att det var dags för examen, inte som i Sverige, efter examen. Vi pratade lite med en engelskalärare, (Polina). Hon förklarade att människorna i Sibirien är mer öppna och trevliga än i t ex Moskva.
Det skulle visa sig att hon hade mer än rätt. Ulan-Ude tycks uteslutande bebos av extremt trevliga Sibirianer. Folket hejade och ropade till oss paa stan ideligen. "WELCOME!" "HELLO!" "GUTEN TAG!" "AT KUDAT VI?" (var kommer ni ifrån). I en konversation betonade en lirare att han var oerhört glad, stolt, och nöjd över att få den STORA äran att få prata engelska för första gången utanför skolsalen. Den killen var trots allt 25 bast så han hade säkert väntat många år på "chansen". Vi kilade runt i den gemytliga staden och det var hur lugnt, tryggt, och säkert som helst. Många har svårt att tro det om Ryssland men jag vill påstå att säkerheten för turisten i landet är hur bra som helst.
Vid middagen träffade vi senare vilken som måste vara Rysslands mest skärpte 11-åring. Lille Mischa pratade engelska med Oxfordbrytning och hade koll på ALLT. Han fnyste åt Kents digitalkamera och sa att 2,1 megapixel är inte mycket att ha. Däremot gillade han min dito med 6,5 megapixel :-) Vidare jämförde han olika bilmodeller och rabblade antalet hästkrafter på de flesta Porschemodeller. Både pappa Vladimir och mamma Ludmilla var arkitekter till yrket och tycktes välbeställda. De pratade skaplig engelska men ibland fyllde blott 5-åriga dottern, Vika, i när engelskakunskaperna brast. Otroligt!
Hela familjen sågade unisont vår uppskattning till bilarna Lada Niva (jeepen) och "dinosaurien" Volga 3110. Senare gick vi vidare till ett disco med kanske 1000 pers. Timmarna rann iväg då vi snackade med folk hela tiden. Ett roligt minne var när jag beställde 2 st vodka och bartendern langade fram 2 st halvlitersflaskor. Jag bad om 5 cl men fick ca 25 och sen var det ajöss med det planerade morgontåget...
Det dracks lindrigt talat en hel del alkohol den här aftonen och när vi masade oss upp fram mot 14-tiden för att försöka byta tågbiljetter var det 4 st luffare med likbleka ansikten som hasade fram med myrsteg. Stämningen var lite "huvudvärkstryckt" men alla var överens om att gårdagen var obetalbart skojig.
På stationen ser vi en oerhört berusad man komma vinglande över järnvägsspåren. I handen håller han en rökt fisk... Mannen snubblar över rälsen, kravlar sig upp på perrongen, faller igen, tappar fisken, reser sig mödosamt och stoppar fisken i innerfickan! Synen när fiskfenorna sticker upp ur kavajen är obetalbar!
Hela sekvensen finns fångad på video dessutom. Tack Stefan.
Ulan-Ude, Sibirien 2003-05-25.
Anders Tretjak Thorsell
Det skulle visa sig att hon hade mer än rätt. Ulan-Ude tycks uteslutande bebos av extremt trevliga Sibirianer. Folket hejade och ropade till oss paa stan ideligen. "WELCOME!" "HELLO!" "GUTEN TAG!" "AT KUDAT VI?" (var kommer ni ifrån). I en konversation betonade en lirare att han var oerhört glad, stolt, och nöjd över att få den STORA äran att få prata engelska för första gången utanför skolsalen. Den killen var trots allt 25 bast så han hade säkert väntat många år på "chansen". Vi kilade runt i den gemytliga staden och det var hur lugnt, tryggt, och säkert som helst. Många har svårt att tro det om Ryssland men jag vill påstå att säkerheten för turisten i landet är hur bra som helst.
Vid middagen träffade vi senare vilken som måste vara Rysslands mest skärpte 11-åring. Lille Mischa pratade engelska med Oxfordbrytning och hade koll på ALLT. Han fnyste åt Kents digitalkamera och sa att 2,1 megapixel är inte mycket att ha. Däremot gillade han min dito med 6,5 megapixel :-) Vidare jämförde han olika bilmodeller och rabblade antalet hästkrafter på de flesta Porschemodeller. Både pappa Vladimir och mamma Ludmilla var arkitekter till yrket och tycktes välbeställda. De pratade skaplig engelska men ibland fyllde blott 5-åriga dottern, Vika, i när engelskakunskaperna brast. Otroligt!
Hela familjen sågade unisont vår uppskattning till bilarna Lada Niva (jeepen) och "dinosaurien" Volga 3110. Senare gick vi vidare till ett disco med kanske 1000 pers. Timmarna rann iväg då vi snackade med folk hela tiden. Ett roligt minne var när jag beställde 2 st vodka och bartendern langade fram 2 st halvlitersflaskor. Jag bad om 5 cl men fick ca 25 och sen var det ajöss med det planerade morgontåget...
Det dracks lindrigt talat en hel del alkohol den här aftonen och när vi masade oss upp fram mot 14-tiden för att försöka byta tågbiljetter var det 4 st luffare med likbleka ansikten som hasade fram med myrsteg. Stämningen var lite "huvudvärkstryckt" men alla var överens om att gårdagen var obetalbart skojig.
På stationen ser vi en oerhört berusad man komma vinglande över järnvägsspåren. I handen håller han en rökt fisk... Mannen snubblar över rälsen, kravlar sig upp på perrongen, faller igen, tappar fisken, reser sig mödosamt och stoppar fisken i innerfickan! Synen när fiskfenorna sticker upp ur kavajen är obetalbar!
Hela sekvensen finns fångad på video dessutom. Tack Stefan.
Ulan-Ude, Sibirien 2003-05-25.
Anders Tretjak Thorsell
tisdag 14 mars 2006
Swedish chickens - Siberian tigers
2003-05-24
- HALLÅ!! - Hej, Jag ringer från squashklubben
- VAD GÄLLER DET?! VADDÅ FOR SPORTKLUBB?!!
- Ringer jag olämpligt!
- JA! DET KAN MAN VERKLIGEN SÄGA! JAG ÄR I SIBIRIEN! RING MIG OM EN MÅNAD!! (klick).
Jag ser mig själv som en trevlig och sympatisk person men jag undrar om tjejen som ringde mig på min mobil sent inatt håller med efter konversationen ovan. Reskompisarna tyckte att jag lät väldigt otrevlig i telefonen men det beror på flera orsaker. Jag hade ett 10-tal tullare, poliser och militärer i eller runt om kupén och det var full palaver med smugglare som sprang hit och dit i tåget for att gömma sprit och cigaretter.
Mobiltelefon skänker trygghet och är ett bra sätt att kommunicera med jobb och familj samt via SMS sinsemellan i gruppen. (Om man inte använder usla Vodaphone vill säga). Det kostar en hel del rubel att svara i telefonen så jag försöker direkt avsluta samtal från okända för att minimera telefonkostnaden. Vill be om ursäkt om jag varit korthuggen och kastat på luren efter några sekunder...
Resan från Mongoliet var bedårande vacker! Landskapet var otroligt häftigt med höga berg, oändliga slätter och vattendrag. På slätterna syntes ryttare och hästar. Grymt snyggt och fotogeniskt. Vi anlände till Ulan Ude imorse kl. 8 och jagade direkt desperat efter hotell med varmvatten.
Svaret vi fick från receptionisterna var chockerande:
- Det är slut på varmvattensäsongen nu. Framöver använder vi enbart kallvatten. Vi blev nedstämda av beskedet men en liten strimma hopp tändes när receptionisten lovat forsöka kicka igång bastun i källaren och i anslutning till den kan ev./förhoppningsvis varmvatten finnas. Jag längtar vidare efter varmvatten. Konstigt detta då jag i europeiska delen av Ryssland alltid haft tillgång till varmvatten. Men vi gnäller väl för mycket ibland. Swedish chickens...
Människorna här är väl härdade antar jag. Jag hade en bild av mig av invånarna här som tärda, blyga och misstänksamma men gissa om jag hade fel. Idag är skolavslutning och överallt partas och celebreras det och folk kommer hela tiden fram och frågar var vi kommer från, hur länge vi ska stanna osv. Roligast hittills var när vi videofilmade 3 grabbar i 15-års åldern som gasade omkring på sin rökspyende ryssmotorcykel. De visade stolt upp maskinens alla färdigheter och körde så snabbt det gick förbi kameran med 3 man på sadeln. Kanongrabbar! Skolkidsen följer vartenda steg vi tar och skrattar blygt. Vissa är överlyckliga över att få använda sina nyss inlärda engelska glosor. Det är uppenbart att inte många västerlänningar letar sig hit. Imorgon väntar ny tågresa, denna gång till Irkutsk.
Vi reser svensk tid kl. 3.25 men lokal tid 10.25 och beräknas komma fram 8 tim. senare. Många hälsningar från den vänliga staden Ulan Ude vid Baijkalsjön, Sibirien, Ryssland. 24 maj 2003. kl 18.15, ca 15 grader.
/ Anders Thorsell
- HALLÅ!! - Hej, Jag ringer från squashklubben
- VAD GÄLLER DET?! VADDÅ FOR SPORTKLUBB?!!
- Ringer jag olämpligt!
- JA! DET KAN MAN VERKLIGEN SÄGA! JAG ÄR I SIBIRIEN! RING MIG OM EN MÅNAD!! (klick).
Jag ser mig själv som en trevlig och sympatisk person men jag undrar om tjejen som ringde mig på min mobil sent inatt håller med efter konversationen ovan. Reskompisarna tyckte att jag lät väldigt otrevlig i telefonen men det beror på flera orsaker. Jag hade ett 10-tal tullare, poliser och militärer i eller runt om kupén och det var full palaver med smugglare som sprang hit och dit i tåget for att gömma sprit och cigaretter.
Mobiltelefon skänker trygghet och är ett bra sätt att kommunicera med jobb och familj samt via SMS sinsemellan i gruppen. (Om man inte använder usla Vodaphone vill säga). Det kostar en hel del rubel att svara i telefonen så jag försöker direkt avsluta samtal från okända för att minimera telefonkostnaden. Vill be om ursäkt om jag varit korthuggen och kastat på luren efter några sekunder...
Resan från Mongoliet var bedårande vacker! Landskapet var otroligt häftigt med höga berg, oändliga slätter och vattendrag. På slätterna syntes ryttare och hästar. Grymt snyggt och fotogeniskt. Vi anlände till Ulan Ude imorse kl. 8 och jagade direkt desperat efter hotell med varmvatten.
Svaret vi fick från receptionisterna var chockerande:
- Det är slut på varmvattensäsongen nu. Framöver använder vi enbart kallvatten. Vi blev nedstämda av beskedet men en liten strimma hopp tändes när receptionisten lovat forsöka kicka igång bastun i källaren och i anslutning till den kan ev./förhoppningsvis varmvatten finnas. Jag längtar vidare efter varmvatten. Konstigt detta då jag i europeiska delen av Ryssland alltid haft tillgång till varmvatten. Men vi gnäller väl för mycket ibland. Swedish chickens...
Människorna här är väl härdade antar jag. Jag hade en bild av mig av invånarna här som tärda, blyga och misstänksamma men gissa om jag hade fel. Idag är skolavslutning och överallt partas och celebreras det och folk kommer hela tiden fram och frågar var vi kommer från, hur länge vi ska stanna osv. Roligast hittills var när vi videofilmade 3 grabbar i 15-års åldern som gasade omkring på sin rökspyende ryssmotorcykel. De visade stolt upp maskinens alla färdigheter och körde så snabbt det gick förbi kameran med 3 man på sadeln. Kanongrabbar! Skolkidsen följer vartenda steg vi tar och skrattar blygt. Vissa är överlyckliga över att få använda sina nyss inlärda engelska glosor. Det är uppenbart att inte många västerlänningar letar sig hit. Imorgon väntar ny tågresa, denna gång till Irkutsk.
Vi reser svensk tid kl. 3.25 men lokal tid 10.25 och beräknas komma fram 8 tim. senare. Många hälsningar från den vänliga staden Ulan Ude vid Baijkalsjön, Sibirien, Ryssland. 24 maj 2003. kl 18.15, ca 15 grader.
/ Anders Thorsell
måndag 13 mars 2006
Världens kallaste vatten
2003-05-22
Sitter på ett internetcafe i Ulan Bator och kikar lite på vad som händer hemma i den vanliga världen. Har själv varit totalt avskärmad från allt vad civilisation heter eftersom jag & Kent tog en avstickare till landsbygden for att koppla av från den lätt stressande miljön i UB. Färden gick till en nationalpark, Terelj, som ligger ca 80 km från UB.
Kontrasten mellan de två platserna var enorm. I Terelj bodde vi, liksom 1:a natten i UB, i en spartansk ger (ett slags tält) utrustad endast med ett par sängar samt en livsnödvändig, vedeldad spis som stod för värmen i den inte allt for ljumma mongoliska vårnatten. Första dagen bestod av en skumpig bilfärd ut till den värdfamilj vars gård vi bodde på. Sedan serverades vi en mycket smaklig lunch bestående av fyllda små, friterade degknyten samt lite olika sallader. Allt tillverkat med några få, enkla redskap på den enkla vedspisen, i familjens lilla stuga...imponerande var ordet! Efter den behövliga maten så gick vi upp på ett av de intilliggande bergen, en promenad som tog närmare 4 timmar. Detta var perfekt då nästa måltid i praktiken var serverad när vi kom ner igen. Efter en stjärnklar natt och många förbrukade vedträn så var det således morgon igen och mongolian horseback(!) stod på programmet. 8 ganska små, men ändå stoooora, mongoliska hästar i blandade färger radades upp framför våra "bostäder" och snart därefter satt vi alla på varsin "kuse".
Jag, Kent, o team Finland (Piia, Petriina, Sini), Mayomi från Japan samt våra två guider var redo att rida till nästa by där vatten samt lite annat smått och gott kunde inköpas i den lokala butiken. Väl vid butiken parkerade vi hästarna på bästa "vildavästernvis" och knöt fast dem i ett stadigt ändamålsenlig staket. Efter en vattenpaus och lite fotografering så var vi åter uppe på de lätt lunkande hästarna, en vykortsvacker färd tillbaks mot "vår" by började... Det märktes att både vi och hästarna trivdes bättre när vi kom ut på de öppna fälten, vackert omringade av berg, vintertrött skog, bäckar och små, små byar.
Tre timmar var snart till ända och alla deltagare var rörande överens om att en utflykt på hästrygg en solig vår/sommardag i Mongoliet inte går av för hackor. Efter en sista, åter igen delikat måltid i den trånga stugan (som f.ö. endast används under sommarhalvåret) så var det dags för att lasta jeepen och styra kosan mot UB igen. Efter ett par korta stopp vid "Turtle Rock" och en liten grotta så var vi tillbaks i den vansinniga trafiken i Ulan. Jag och Kent bestämde oss for att lämna de andra och söka upp Anders och Henrik (som anslutit i UB) och lyxa till det med några nätter på hotell. Ett val som även innebar att vi kunde säga "goodbye" till allt vad varmvatten heter. Inga hotell verkar nämligen f.n. kunna erbjuda varmvatten och den som tror sig veta vad kallvatten är...har aldrig varit i Ulan!
Här tillverkas nämligen allt kallvatten som finns på "moder jord". Vattnet exporteras sedan vidare till resten världen med en naturlig kvalitetssänkning som följd. Således är kallvattnet alldrig lika kallt som i UB.. :) Hur som helst så är detta vår sista dag i Mongoliet. Imorgon bär det iväg med tåget till Ryssland igen. Ulan Ude blir nästa stopp, därefter sannolikt Irkutsk...men det är en senare historia.
//Nobba (Stefan Norberg) Ulaan Baator, Mongoliet, 22 maj 2003, kl 19.47
Sitter på ett internetcafe i Ulan Bator och kikar lite på vad som händer hemma i den vanliga världen. Har själv varit totalt avskärmad från allt vad civilisation heter eftersom jag & Kent tog en avstickare till landsbygden for att koppla av från den lätt stressande miljön i UB. Färden gick till en nationalpark, Terelj, som ligger ca 80 km från UB.
Kontrasten mellan de två platserna var enorm. I Terelj bodde vi, liksom 1:a natten i UB, i en spartansk ger (ett slags tält) utrustad endast med ett par sängar samt en livsnödvändig, vedeldad spis som stod för värmen i den inte allt for ljumma mongoliska vårnatten. Första dagen bestod av en skumpig bilfärd ut till den värdfamilj vars gård vi bodde på. Sedan serverades vi en mycket smaklig lunch bestående av fyllda små, friterade degknyten samt lite olika sallader. Allt tillverkat med några få, enkla redskap på den enkla vedspisen, i familjens lilla stuga...imponerande var ordet! Efter den behövliga maten så gick vi upp på ett av de intilliggande bergen, en promenad som tog närmare 4 timmar. Detta var perfekt då nästa måltid i praktiken var serverad när vi kom ner igen. Efter en stjärnklar natt och många förbrukade vedträn så var det således morgon igen och mongolian horseback(!) stod på programmet. 8 ganska små, men ändå stoooora, mongoliska hästar i blandade färger radades upp framför våra "bostäder" och snart därefter satt vi alla på varsin "kuse".
Jag, Kent, o team Finland (Piia, Petriina, Sini), Mayomi från Japan samt våra två guider var redo att rida till nästa by där vatten samt lite annat smått och gott kunde inköpas i den lokala butiken. Väl vid butiken parkerade vi hästarna på bästa "vildavästernvis" och knöt fast dem i ett stadigt ändamålsenlig staket. Efter en vattenpaus och lite fotografering så var vi åter uppe på de lätt lunkande hästarna, en vykortsvacker färd tillbaks mot "vår" by började... Det märktes att både vi och hästarna trivdes bättre när vi kom ut på de öppna fälten, vackert omringade av berg, vintertrött skog, bäckar och små, små byar.
Tre timmar var snart till ända och alla deltagare var rörande överens om att en utflykt på hästrygg en solig vår/sommardag i Mongoliet inte går av för hackor. Efter en sista, åter igen delikat måltid i den trånga stugan (som f.ö. endast används under sommarhalvåret) så var det dags för att lasta jeepen och styra kosan mot UB igen. Efter ett par korta stopp vid "Turtle Rock" och en liten grotta så var vi tillbaks i den vansinniga trafiken i Ulan. Jag och Kent bestämde oss for att lämna de andra och söka upp Anders och Henrik (som anslutit i UB) och lyxa till det med några nätter på hotell. Ett val som även innebar att vi kunde säga "goodbye" till allt vad varmvatten heter. Inga hotell verkar nämligen f.n. kunna erbjuda varmvatten och den som tror sig veta vad kallvatten är...har aldrig varit i Ulan!
Här tillverkas nämligen allt kallvatten som finns på "moder jord". Vattnet exporteras sedan vidare till resten världen med en naturlig kvalitetssänkning som följd. Således är kallvattnet alldrig lika kallt som i UB.. :) Hur som helst så är detta vår sista dag i Mongoliet. Imorgon bär det iväg med tåget till Ryssland igen. Ulan Ude blir nästa stopp, därefter sannolikt Irkutsk...men det är en senare historia.
//Nobba (Stefan Norberg) Ulaan Baator, Mongoliet, 22 maj 2003, kl 19.47
söndag 12 mars 2006
The Mongolian funny chart
2003-05-21
Igår anlände en lätt tagen deltagare nr 4, Henrik Olsson. Han hade haft en tuff flygning med Aeroflot från Stockholm/Moskva. Herr Mongol i stolen framför hade maximalt nedfällt säte hela tiden, även vid start o landning. Benutrymmet var redan från start minimalt, suckade Henrik. Piloten som framförde den gamla slitna Tupolevmaskinen sluddrade fram att planet närmade sig Ulan och avslutade med en a la MIG-modell dvs inflygning i mycket hög hastighet och störtdykning. Han hade uppenbarligen varit stridspilot i CCCP för 50-60 år sedan :-)
...Men Henrik såg mycket glad över att vara i Ulan Bator så det var med ny energi jag visade honom runt i city. Jag hade haft en bra vila på mitt fina hotell.Efter dagens slut satte vi oss ned och listade lite lustiga avvikelser vi hittills noterat i detta annorlunda land.
The Mongolian funny chart list kommer här:
1. Många vandrar omkring i folkdräkter. Berusade män i folkdräkt ger ett MYCKET bisarrt intryck.
2. Det är tabu att inte röra varandras huvudbonader. En turist åkte tydligen på stryk för nåt år sen när han flyttat en mongols hatt på en pub.
3. Har bara sett 2-3 cyklar och mopeder hittills. Konstigt med tanke på hur vanliga de är i andra asiatiska länder.
4. Inga Mongoler på de fåtaliga uteserveringarna, endast turister. Mongolerna håller sig inomhus.
5. Många högerstyrda bilar. Kinaimporterade?
6. Mongolerna har inga barnvagnar. De bär barnen i famnen.
7. De har inga skottkärror eller vagnar. Vägarbetare skottar sand och grus på en presennning och bär sedan iväg den för hand.
8. Fd Leninmuseet inhyser numera en biljardhall. Det STORA Leninhuvudet blickar nu ut över biljardbord. Jag blev inbjuden till en match men tackade nej. Ville inte förstöra Sveriges rykte utomlands då jag är en USEL biljardspelare.
9. Stan tar slut ca 2 km från absoluta centrum. Där vidtar stäpp och berg.
10. Gratis tandborste på hotellrummet men isande kallt vatten. Varmvatten är en bristvara.
11. Telefoner är också bristvara så många har som uppgift att ta betalt for att låna ut sin telefon. De sitter i gathörnen med en stor vit telefon med antenn, eller vandrar runt med den hängandes i ett läderbälte. Roligast var mannen med cowboyhatt, solbrillor, folkdräkt, läderstövlar och en telefon på magen. KULT!
På kvällen anslöt Stefan och Kent. De hade haft två fina dagar i bergen där de vandrat och ridit hästar. Verkar ha varit kul men det var tur att jag stannade i city och mötte Henrik eftersom hans Vodaphoneabonnemang inte funkar här. En stor känga till Vodaphone alltså. På kvällen gick vi ut på restaurang och briefade Henrik om våra första 10 dagar "on the road". Besökte en restaurang med mycket bra service och extremt bra priser. 2-rätters middag + en öl kostar ca 12 SEK.
Anders Thorsell , Ulaan Baator, 21 maj 2003. Kl. 15.19.
Igår anlände en lätt tagen deltagare nr 4, Henrik Olsson. Han hade haft en tuff flygning med Aeroflot från Stockholm/Moskva. Herr Mongol i stolen framför hade maximalt nedfällt säte hela tiden, även vid start o landning. Benutrymmet var redan från start minimalt, suckade Henrik. Piloten som framförde den gamla slitna Tupolevmaskinen sluddrade fram att planet närmade sig Ulan och avslutade med en a la MIG-modell dvs inflygning i mycket hög hastighet och störtdykning. Han hade uppenbarligen varit stridspilot i CCCP för 50-60 år sedan :-)
...Men Henrik såg mycket glad över att vara i Ulan Bator så det var med ny energi jag visade honom runt i city. Jag hade haft en bra vila på mitt fina hotell.Efter dagens slut satte vi oss ned och listade lite lustiga avvikelser vi hittills noterat i detta annorlunda land.
The Mongolian funny chart list kommer här:
1. Många vandrar omkring i folkdräkter. Berusade män i folkdräkt ger ett MYCKET bisarrt intryck.
2. Det är tabu att inte röra varandras huvudbonader. En turist åkte tydligen på stryk för nåt år sen när han flyttat en mongols hatt på en pub.
3. Har bara sett 2-3 cyklar och mopeder hittills. Konstigt med tanke på hur vanliga de är i andra asiatiska länder.
4. Inga Mongoler på de fåtaliga uteserveringarna, endast turister. Mongolerna håller sig inomhus.
5. Många högerstyrda bilar. Kinaimporterade?
6. Mongolerna har inga barnvagnar. De bär barnen i famnen.
7. De har inga skottkärror eller vagnar. Vägarbetare skottar sand och grus på en presennning och bär sedan iväg den för hand.
8. Fd Leninmuseet inhyser numera en biljardhall. Det STORA Leninhuvudet blickar nu ut över biljardbord. Jag blev inbjuden till en match men tackade nej. Ville inte förstöra Sveriges rykte utomlands då jag är en USEL biljardspelare.
9. Stan tar slut ca 2 km från absoluta centrum. Där vidtar stäpp och berg.
10. Gratis tandborste på hotellrummet men isande kallt vatten. Varmvatten är en bristvara.
11. Telefoner är också bristvara så många har som uppgift att ta betalt for att låna ut sin telefon. De sitter i gathörnen med en stor vit telefon med antenn, eller vandrar runt med den hängandes i ett läderbälte. Roligast var mannen med cowboyhatt, solbrillor, folkdräkt, läderstövlar och en telefon på magen. KULT!
På kvällen anslöt Stefan och Kent. De hade haft två fina dagar i bergen där de vandrat och ridit hästar. Verkar ha varit kul men det var tur att jag stannade i city och mötte Henrik eftersom hans Vodaphoneabonnemang inte funkar här. En stor känga till Vodaphone alltså. På kvällen gick vi ut på restaurang och briefade Henrik om våra första 10 dagar "on the road". Besökte en restaurang med mycket bra service och extremt bra priser. 2-rätters middag + en öl kostar ca 12 SEK.
Anders Thorsell , Ulaan Baator, 21 maj 2003. Kl. 15.19.
Mer om tågresan...
2003-05-18
Sitter i en liten mongolisk stuga utanför vart tält i Ulan Bator. Utanför river och sliter vinden i presenningarna och sanden virvlar omkring pga den kraftiga vinden. Bor förutom Team Finland granne med en Australiensisk familj. De tyckte att jag hade en klockren amerikansk accent medan de garvade gott åt Stefan och sa att han lät som en Aussie. Cool.
Det mycket noggranna team Finland ligger troligen (inga spår av dem) och sover (kl 21) för att vara fit for fight tidigt imorgon. Själv väntar jag på kickoff mellan Djurgården-GIF. Tänkte följa matchen via Internet
Lite mer reflektioner från tågresan
Det var i princip omöjligt att hålla reda på vad klockan var då man reste genom så många tidszoner men vi körde konsekvent med Moskvatid och det fick lustiga följder som att vi steg upp lokal tid på kvällen medan klockan då var 11 i Moskva. En tjej i Team Finland såg vi inte till kvällstid då hon i sann förberedande anda ville adjustera sig till Mongoltid och maximera vistelsen här. Dock missade hon därfor de roliga partyna kvällstid på tåget... Speciellt rolig var tjejen "Mumintrollet" i Team Finland som efter ett par glas gärna rev av en Janis Joplin eller en musikalklassiker. STORA minnen när hon studsar omkring nattetid på exempelvis Yekaterinburgs tågstation under något av tågstoppen. Tåget stannade vanligtvis ca 3-4 ggr per dygn och runt 20 minuter åt gången.
Go for it!
Det blir mycket snack om de finska medresenärerna men det är för att de är roliga personer. Deras kupé gjorde dock ett smått skräckinjagande intryck med tvätt hängandes på tork och med ett gasolkök på golvet!!! Deras "kuppe" liknade en militärförläggning i Irak men visst blev vi avundsjuka på deras köttbullar o mos då vi ätit oss grymt trötta på medhavd Knorrpasta. Osmakligast hittills var mineralvattnet jag köpte i Ulan Ude, Ryssland i lördags morse. Denna undermåliga produkt av märket "KUKA -7" borde bannlysas av Sverker Olofsson... Timmarna innan hade vi upplevt resans vackraste vyer då tåget tuffade fram längs med Baijkalsjön. Till dig som funderat på att åka med Transsibiriska säger jag bara: GO FOR IT! Men kosta på dig första klass. Den lilla prisskillnaden är det definitivt värt. Fråga bara de danska "trashankar" som kunnat döda för en dusch efter 5 dygn på tåget...
Sitter i en liten mongolisk stuga utanför vart tält i Ulan Bator. Utanför river och sliter vinden i presenningarna och sanden virvlar omkring pga den kraftiga vinden. Bor förutom Team Finland granne med en Australiensisk familj. De tyckte att jag hade en klockren amerikansk accent medan de garvade gott åt Stefan och sa att han lät som en Aussie. Cool.
Det mycket noggranna team Finland ligger troligen (inga spår av dem) och sover (kl 21) för att vara fit for fight tidigt imorgon. Själv väntar jag på kickoff mellan Djurgården-GIF. Tänkte följa matchen via Internet
Lite mer reflektioner från tågresan
Det var i princip omöjligt att hålla reda på vad klockan var då man reste genom så många tidszoner men vi körde konsekvent med Moskvatid och det fick lustiga följder som att vi steg upp lokal tid på kvällen medan klockan då var 11 i Moskva. En tjej i Team Finland såg vi inte till kvällstid då hon i sann förberedande anda ville adjustera sig till Mongoltid och maximera vistelsen här. Dock missade hon därfor de roliga partyna kvällstid på tåget... Speciellt rolig var tjejen "Mumintrollet" i Team Finland som efter ett par glas gärna rev av en Janis Joplin eller en musikalklassiker. STORA minnen när hon studsar omkring nattetid på exempelvis Yekaterinburgs tågstation under något av tågstoppen. Tåget stannade vanligtvis ca 3-4 ggr per dygn och runt 20 minuter åt gången.
Go for it!
Det blir mycket snack om de finska medresenärerna men det är för att de är roliga personer. Deras kupé gjorde dock ett smått skräckinjagande intryck med tvätt hängandes på tork och med ett gasolkök på golvet!!! Deras "kuppe" liknade en militärförläggning i Irak men visst blev vi avundsjuka på deras köttbullar o mos då vi ätit oss grymt trötta på medhavd Knorrpasta. Osmakligast hittills var mineralvattnet jag köpte i Ulan Ude, Ryssland i lördags morse. Denna undermåliga produkt av märket "KUKA -7" borde bannlysas av Sverker Olofsson... Timmarna innan hade vi upplevt resans vackraste vyer då tåget tuffade fram längs med Baijkalsjön. Till dig som funderat på att åka med Transsibiriska säger jag bara: GO FOR IT! Men kosta på dig första klass. Den lilla prisskillnaden är det definitivt värt. Fråga bara de danska "trashankar" som kunnat döda för en dusch efter 5 dygn på tåget...
fredag 10 mars 2006
Den långa färden till Ulan Bator
2003-05-18
Som ni kanske läste i SMS-rapporten har vi nu anlänt till Ulan Bator, Mongoliet, ett av resans delmål. Vägen har varit lång, spännande, exotisk, fascinerande och framförallt mycket mycket skoj! Vi träffade som sagt på ett gäng finska tjejer som har liknande planer som oss. De är mycket trevliga och verkligen superorganiserade (overkill?) och har planerat sin resa i ett års tid men de är samtidigt ganska hispiga och vill att vi skall fungera som någon slags, läs och skratta, livvakter :-) De ville i princip lämna Mongoliet direkt vi kommit hit då vi promenerade i ett område med många "alkisar". Det gäller förstås att vara försiktig men inte oroa sig för allt och alla...
Vi har inkvarterat oss på samma guesthouse, eller ger. Detta är den klassiska boendeformen här i Mongoliet med vedeldad kamin och allt. Superkult och extremt billigt. Vi anlände hit kl. 7 lokal tid och sedan ville naturligtvis team Finland att vi skulle "bodyguarda" dem genom stan men vi lyckades finta bort dem till sist :-) och kunde fortsätta på egen hand. Första intrycket av detta land var inte bra. Först skulle tre olika blanketter ifyllas och sedan stirrade den gestapoliknande gränspolisen ilsket på mitt passfoto och ifrågasatte datumen i visumet - ett visum som hennes kollegor på konsulatet i Göteborg utfärdat. Yikes!
Som ni kanske läste i SMS-rapporten har vi nu anlänt till Ulan Bator, Mongoliet, ett av resans delmål. Vägen har varit lång, spännande, exotisk, fascinerande och framförallt mycket mycket skoj! Vi träffade som sagt på ett gäng finska tjejer som har liknande planer som oss. De är mycket trevliga och verkligen superorganiserade (overkill?) och har planerat sin resa i ett års tid men de är samtidigt ganska hispiga och vill att vi skall fungera som någon slags, läs och skratta, livvakter :-) De ville i princip lämna Mongoliet direkt vi kommit hit då vi promenerade i ett område med många "alkisar". Det gäller förstås att vara försiktig men inte oroa sig för allt och alla...
Vi har inkvarterat oss på samma guesthouse, eller ger. Detta är den klassiska boendeformen här i Mongoliet med vedeldad kamin och allt. Superkult och extremt billigt. Vi anlände hit kl. 7 lokal tid och sedan ville naturligtvis team Finland att vi skulle "bodyguarda" dem genom stan men vi lyckades finta bort dem till sist :-) och kunde fortsätta på egen hand. Första intrycket av detta land var inte bra. Först skulle tre olika blanketter ifyllas och sedan stirrade den gestapoliknande gränspolisen ilsket på mitt passfoto och ifrågasatte datumen i visumet - ett visum som hennes kollegor på konsulatet i Göteborg utfärdat. Yikes!
Ulan-chocken
4,5 dygn- Inga problem
2003-05-18
Efter att åkt drygt 4 dygn på tåg borde det kännas som en lättnad att äntligen få stiga av. Men faktum är att tågresan inte på något sätt varit långtråkig. Kanske bitvis lite enformig men inte så farlig som man lätt kan tro - om man åker 700 mil landvägen. Med hjälp av flitigt yatzyspelande samt trevliga grannar på tåget gick faktiskt hela färden "som smort".
Ulan-chocken
Att kliva av i Mongoliets huvudstad är som att hoppa av på en annan planet. Enorm fattigdom präglar verkligen hela Ulaan Bator och resten av landet. En liten desperat känsla infann sig faktiskt när jag tog mina första steg på Mongolisk mark. Men som vanligt måste man ge situationen lite tid för att smälta intrycken. Att smälta just dessa intryck som svetsat sig fast i mig idag kommer sannolikt ta längre tid än vanligt, men redan nu efter 7 timmar så kanns situationen mer till rätta och "kursen" på denna underliga plats stiger konstant. I vart fall i mina ögon.
I morgon en annan dag. Anders jag och Kent bor för närvarande i en s.k. ger, vilken enklast beskrivs som ett runt stort tält, som mongolerna ofta själva använder sig av som permanent bostad. I morgon kommer dock sannolikt jag, Kent samt våra fyra finsk/japanska grannar (grannarna från tågresan) bege oss ut på en tvådagars rundtur i den mongolska vildmarken. (Anders däremot har bestämt sig for att ta ett behövligt uppehåll i resandet och stanna i stan för att möta Henrik men även för att lyxa till det med hotellsäng, varmvatten och färgTv). På denna stundande tur är allt inkluderat, i priset, 25 USD. Detta innebär förhoppningsvis att vi kan slappna av, se och uppleva, samt koppla bort den smått stressande miljön som Ulan Bator onekligen bjuder på.
//Stefan Norberg, Mongoliet. 18 maj 2003 kl. 14.46.
2003-05-18
Efter att åkt drygt 4 dygn på tåg borde det kännas som en lättnad att äntligen få stiga av. Men faktum är att tågresan inte på något sätt varit långtråkig. Kanske bitvis lite enformig men inte så farlig som man lätt kan tro - om man åker 700 mil landvägen. Med hjälp av flitigt yatzyspelande samt trevliga grannar på tåget gick faktiskt hela färden "som smort".
Ulan-chocken
Att kliva av i Mongoliets huvudstad är som att hoppa av på en annan planet. Enorm fattigdom präglar verkligen hela Ulaan Bator och resten av landet. En liten desperat känsla infann sig faktiskt när jag tog mina första steg på Mongolisk mark. Men som vanligt måste man ge situationen lite tid för att smälta intrycken. Att smälta just dessa intryck som svetsat sig fast i mig idag kommer sannolikt ta längre tid än vanligt, men redan nu efter 7 timmar så kanns situationen mer till rätta och "kursen" på denna underliga plats stiger konstant. I vart fall i mina ögon.
I morgon en annan dag. Anders jag och Kent bor för närvarande i en s.k. ger, vilken enklast beskrivs som ett runt stort tält, som mongolerna ofta själva använder sig av som permanent bostad. I morgon kommer dock sannolikt jag, Kent samt våra fyra finsk/japanska grannar (grannarna från tågresan) bege oss ut på en tvådagars rundtur i den mongolska vildmarken. (Anders däremot har bestämt sig for att ta ett behövligt uppehåll i resandet och stanna i stan för att möta Henrik men även för att lyxa till det med hotellsäng, varmvatten och färgTv). På denna stundande tur är allt inkluderat, i priset, 25 USD. Detta innebär förhoppningsvis att vi kan slappna av, se och uppleva, samt koppla bort den smått stressande miljön som Ulan Bator onekligen bjuder på.
//Stefan Norberg, Mongoliet. 18 maj 2003 kl. 14.46.
torsdag 9 mars 2006
Uppdrag Vostok - Luffa till Sibirien och Mongoliet!
Intro
Tågluffa till Ulan Bator, Mongoliet, med mytomspunna, legendariska gedigna och klassiska Transsibiriska järnvägen. Detta genom 8 tidszoner via Moskva, Irkutsk, Baijkalsjön. Därefter vända västerut via rutten Ulan Ude - Sludyanka - Listvyanka -Irkutsk - Novosibirsk - Omsk - Yekaterinburg. Sedan åka flodbåt på Volga mellan Kazan och Stalingrad (Volgograd) innan siktet ställs mot Moskva. Ja, så löd färdplanen för den i vårt tycke briljanta drömresan som genomfördes 10 maj - 23 juni 2003 - av en grupp globetrotters från Sundsvall. På denna webbsajt kan du läsa mer om resan via reserapporter.
Förberedelser
Ett äventyr av denna kaliber kräver mycket noggranna förberedelser och tanken på avfärd väcktes hela ett år innan. Svårast var definitivt att skaffa ett visum till Ryssland med double entry - giltigt längre än en månad. (Tack till företaget Barry Martin i Stockholm).
Varför?
Varför? Ja, denna drömresa hade legat och gnagt ett antal år i deltagarnas huvuden och efter oräkneliga tågluffningar och bilsemestrar i forna Sovjet kände vi oss tillräckligt laddade och erfarna för att ro detta drömprojekt i land. Ursprungsplanen var att luffa till Peking och sedan resa upp mot Vladivostok men sen kom SARS-hysterin och omkullkastade planerna. Därför blev istället Mongoliet vändpunkten men tid gavs istället åt en utflykt i södra delen av Europeiska Ryssland. Slutsats: Ett mycket stort äventyr kryddat av spännande städer, möten, kulturkrockar och kontraster som ingen, mig veterligt, genomfört eller upplevt tidigare.
Rapporter
Moscow heat wave
2003-05-12
Extremt tidig uppstigning i good old Sundsvall i lördags. Sedan väntade tåg till Arlanda och flyg med Aeroflot. I Moskva slog en värmevåg (Ca 25 grader i luften) emot oss när vi väl "viftat bort" alla taxiskummisar på flygplatsen. Sedan hoppade vi på lokalbussen. Det kostar ca 3 SEK att åka de 30 kilometrarna till city med buss och Metro medan taximaffian vill ha ca 500/700 SEK...
Framme på hotellet så körde vi vågen av lycka när vi såg utsikten. Vi har vy över Kreml-kyrkorna och bor endast 50 m. från symbolen för Ryssland, St Basils Cathedral! STORT! Trötta men glada strosade vi runt på den mest kända gågatan, Arbat, och naturligtvis Röda Torget med omnejd. Stefan som inte varit här tidigare verkade gilla storslagenheten. Igår söndag besökte vi så den häftiga parken VDNKh. Byggd då Sovjetunionens ledare ville visa upp vad man lyckats uppfinna.
Här finns bl a ett 90 m högt raketmonument i titan, Gagarins rymdraket VOSTOK samt Aeroflotplan, kraftledningar och annat skoj. På senare år har stället förvandlats till en marknadsplats så det är riktigt härliga kontraster då försäljare står och grillar biffar under rymdraketerna :-) Stefan och Kent tog en åktur i Rysslands största pariserhjul men jag hoppade över detta då prislappen var lite väl saftig. Därefter tog en vild jakt på en TVapparat över. Efter mycket sökande lyckades Stefan till sist övertyga personalen (på ett sunkigt casino) att byta kanal till den pågående VM-finalen mellan Sverige-Kanada... Tyvärr blev det inget guld så för att liva upp stämningen åkte vi på Metrosightseeing istället. Vi åkte till de coolaste stationerna i det 185 stationer stora t-banesystemet. STORT!
Snart ska vi träffa en representant från en resebyrå. Vi ska (förhoppningsvis) få våra tågbiljetter. Imorgon kväll går tåget mot Ulaan Baator. Det är suveränt väder, ca 25 grader och man går klädd i tshirt dygnet runt. Priserna har ökat rätt mycket på ett par år men det går att klara sig billigt undan om man letar runt lite bland restauranger/pubar mm. Ha det fint!
Moskva, 12 maj 2003. Anders (Tretjak) Thorsell
Skosulan ryker i Moskva
2003-05-13
Ja, jag erkänner, den där svarta illaluktande röken som svept in i Sundsvall senaste tiden kommer från Moskva och originerar från mina skosulor... ...kanske inte så konstigt då vi gått ca 2 mil om dagen i denna gigantiska metropol. Vi åker även mycket Metro men avstånden är - trots allt stora... Idag har vi bl a besökt Krigsmuseet och den nyöppnade kliniskt renpolerade, glänsande Metrostationen Park Pobedi intill. Rulltrappan sägs vara världens längsta. I Metron åker förresten mer passagerare än tunnelbanorna i New York och London tillsammans varje dag. STORT! Lite mer skojiga aktiviteter: Kollade häromdagen in den uppstoppade kroppen av Sovjetunionens grundare. Jo - de har ännu inte begravt V.I Lenin utan mannen med det lustiga skägget vilar fortfarande i sitt mausoleum på Röda Torget.
Stefan briljerar både med att snappa upp det kyrilliska alfabetet och med ryska fraser men så har han haft 2 st lärare i världsklass med sig också :-) Vi har nu checkat ut från STORA Rossija som med sina 3000 rum är bland Europas största hotell och nu skall vi snart börja provianteringen/hamstringen inför resan till Mongoliet. Ikväll kl. 22 avgår tåget från Yaroslavskistationen. Skall bli mycket mycket spännande! Mongoliet här kommer vi!
Moskva 13 maj 2003. kl 16.40. Anders (Tretjak) Thorsell
SMS rapport: Ryssbröd i Yeka
2003-05-14
Klockan närmar sig 18 och vi närmar oss staden Yekaterinburg vid Uralbergen (hoppas vi, eftersom tåget stannar till där och vi behöver ryssbröd!). Tidzoner och skog, skog, skog gör att det är svårt att uppskatta var vi är. Men vi tuffar in i en stor stad som bör vara Yeka. Kanon att Resa med Transibiriska!
Anders 'Tretjak' Thorsell
Tågluffa till Ulan Bator, Mongoliet, med mytomspunna, legendariska gedigna och klassiska Transsibiriska järnvägen. Detta genom 8 tidszoner via Moskva, Irkutsk, Baijkalsjön. Därefter vända västerut via rutten Ulan Ude - Sludyanka - Listvyanka -Irkutsk - Novosibirsk - Omsk - Yekaterinburg. Sedan åka flodbåt på Volga mellan Kazan och Stalingrad (Volgograd) innan siktet ställs mot Moskva. Ja, så löd färdplanen för den i vårt tycke briljanta drömresan som genomfördes 10 maj - 23 juni 2003 - av en grupp globetrotters från Sundsvall. På denna webbsajt kan du läsa mer om resan via reserapporter.
Förberedelser
Ett äventyr av denna kaliber kräver mycket noggranna förberedelser och tanken på avfärd väcktes hela ett år innan. Svårast var definitivt att skaffa ett visum till Ryssland med double entry - giltigt längre än en månad. (Tack till företaget Barry Martin i Stockholm).
Varför?
Varför? Ja, denna drömresa hade legat och gnagt ett antal år i deltagarnas huvuden och efter oräkneliga tågluffningar och bilsemestrar i forna Sovjet kände vi oss tillräckligt laddade och erfarna för att ro detta drömprojekt i land. Ursprungsplanen var att luffa till Peking och sedan resa upp mot Vladivostok men sen kom SARS-hysterin och omkullkastade planerna. Därför blev istället Mongoliet vändpunkten men tid gavs istället åt en utflykt i södra delen av Europeiska Ryssland. Slutsats: Ett mycket stort äventyr kryddat av spännande städer, möten, kulturkrockar och kontraster som ingen, mig veterligt, genomfört eller upplevt tidigare.
Rapporter
Moscow heat wave
2003-05-12
Extremt tidig uppstigning i good old Sundsvall i lördags. Sedan väntade tåg till Arlanda och flyg med Aeroflot. I Moskva slog en värmevåg (Ca 25 grader i luften) emot oss när vi väl "viftat bort" alla taxiskummisar på flygplatsen. Sedan hoppade vi på lokalbussen. Det kostar ca 3 SEK att åka de 30 kilometrarna till city med buss och Metro medan taximaffian vill ha ca 500/700 SEK...
Framme på hotellet så körde vi vågen av lycka när vi såg utsikten. Vi har vy över Kreml-kyrkorna och bor endast 50 m. från symbolen för Ryssland, St Basils Cathedral! STORT! Trötta men glada strosade vi runt på den mest kända gågatan, Arbat, och naturligtvis Röda Torget med omnejd. Stefan som inte varit här tidigare verkade gilla storslagenheten. Igår söndag besökte vi så den häftiga parken VDNKh. Byggd då Sovjetunionens ledare ville visa upp vad man lyckats uppfinna.
Här finns bl a ett 90 m högt raketmonument i titan, Gagarins rymdraket VOSTOK samt Aeroflotplan, kraftledningar och annat skoj. På senare år har stället förvandlats till en marknadsplats så det är riktigt härliga kontraster då försäljare står och grillar biffar under rymdraketerna :-) Stefan och Kent tog en åktur i Rysslands största pariserhjul men jag hoppade över detta då prislappen var lite väl saftig. Därefter tog en vild jakt på en TVapparat över. Efter mycket sökande lyckades Stefan till sist övertyga personalen (på ett sunkigt casino) att byta kanal till den pågående VM-finalen mellan Sverige-Kanada... Tyvärr blev det inget guld så för att liva upp stämningen åkte vi på Metrosightseeing istället. Vi åkte till de coolaste stationerna i det 185 stationer stora t-banesystemet. STORT!
Snart ska vi träffa en representant från en resebyrå. Vi ska (förhoppningsvis) få våra tågbiljetter. Imorgon kväll går tåget mot Ulaan Baator. Det är suveränt väder, ca 25 grader och man går klädd i tshirt dygnet runt. Priserna har ökat rätt mycket på ett par år men det går att klara sig billigt undan om man letar runt lite bland restauranger/pubar mm. Ha det fint!
Moskva, 12 maj 2003. Anders (Tretjak) Thorsell
Skosulan ryker i Moskva
2003-05-13
Ja, jag erkänner, den där svarta illaluktande röken som svept in i Sundsvall senaste tiden kommer från Moskva och originerar från mina skosulor... ...kanske inte så konstigt då vi gått ca 2 mil om dagen i denna gigantiska metropol. Vi åker även mycket Metro men avstånden är - trots allt stora... Idag har vi bl a besökt Krigsmuseet och den nyöppnade kliniskt renpolerade, glänsande Metrostationen Park Pobedi intill. Rulltrappan sägs vara världens längsta. I Metron åker förresten mer passagerare än tunnelbanorna i New York och London tillsammans varje dag. STORT! Lite mer skojiga aktiviteter: Kollade häromdagen in den uppstoppade kroppen av Sovjetunionens grundare. Jo - de har ännu inte begravt V.I Lenin utan mannen med det lustiga skägget vilar fortfarande i sitt mausoleum på Röda Torget.
Stefan briljerar både med att snappa upp det kyrilliska alfabetet och med ryska fraser men så har han haft 2 st lärare i världsklass med sig också :-) Vi har nu checkat ut från STORA Rossija som med sina 3000 rum är bland Europas största hotell och nu skall vi snart börja provianteringen/hamstringen inför resan till Mongoliet. Ikväll kl. 22 avgår tåget från Yaroslavskistationen. Skall bli mycket mycket spännande! Mongoliet här kommer vi!
Moskva 13 maj 2003. kl 16.40. Anders (Tretjak) Thorsell
SMS rapport: Ryssbröd i Yeka
2003-05-14
Klockan närmar sig 18 och vi närmar oss staden Yekaterinburg vid Uralbergen (hoppas vi, eftersom tåget stannar till där och vi behöver ryssbröd!). Tidzoner och skog, skog, skog gör att det är svårt att uppskatta var vi är. Men vi tuffar in i en stor stad som bör vara Yeka. Kanon att Resa med Transibiriska!
Anders 'Tretjak' Thorsell
tisdag 7 mars 2006
Flodbåt på Volga
Ryssland är Ryssland
Ryssland är Ryssland och det finns inget som är omöjligt i detta väldiga land men jag, reskompisarna Henrik och Kent hade trots allt många många obesvarade frågor då vi tog mark på Moskvas flygplats Sheremetyevo 2. Efter den ryska ekonomins kollaps 1998 ställde vi oss frågan om det överhuvudtaget skulle gå några båtar på Volga, och i sådana fall när? Vad kostar det? Får utlänningar åka med? Mina vänner i Moskva hade lyckats bemästra den 3 månader långa processen med ett besöksvisum men ett sådant är endast giltigt i den stad det utfärdas, vilket skulle kunna ge problem under resans gång. Få fakta finns att tillgå om att resa på egen hand i landet och än mindre om att genomföra en spontant komponerad luffning.
Hjälten Vladimir rycker in
Tull och visumkontrollen avlöper galant och efter en lindrigt talat annorlunda flygresa i bolaget Volga Dnepr Airs Yak 40 landar vi, sent, på Uljanovsks för kvällen igenbommade flygplats. En traktor kör fram bagaget och lämpar bryskt av bagaget direkt från traktorskopan. En skumpig bussfärd senare står vi där i den kalla, blåsiga septembernatten i Lenins födelsestad och funderar var vi skall bo.
-Hotell? Visst häng på oss, säger en herre vid namn Vladimir som kommer vandrande i sällskap av ölflaska fru och dotter. Babushkan i receptionen nobbar oroande nog de tre trötta ryggsäcksförsedda Sundsvallsborna att hyra ett rum över natten då vårt visum endast är giltigt i Moskva. Välkommen till Uljanovsk, staden där tiden stått stilla sedan Sovjetunionens kollaps.
Small English
- I´m sorry that my English is so small. Stand here, learn daughter English. I get taxi for you. Vladimir springer engagerat runt i ett rasande tempo, fortfarande med ölen i handen. Lenin blickar ilsket ut över det dunkelt belysta torget och pekar med sin hand fram vägen till det perfekta samhället medan jag försöker lära 10-åriga Olga några grundläggande ord engelska. En kvart senare är Vladimir tillbaka med en risig, grå Volgataxi. Efter vissa startsvårigheter försvinner vi iväg i ett moln av blå/svart rök.
-Kom igen grabbar, nu drar vi till det andra och sista hotellet i stan. Don´t worrry. Går det åt pipan där, får ni bo hos oss, säger Vladimir och tar en slurk av den vid det här laget mycket avslagna ölen. Dottern och frugan försvinner med ett Dosvidanija medan vi skumpar fram längs den minimalt upplysta stadens gator vid Volgas rand. Ryssland är fullt av möten med vänliga, nyfikna, gästfria människor som hjälper till. Detta är ett annat Ryssland än vad folk i Sverige tror de lärt känna genom den problempräglade nyhetsförmedlingen. Vi får vårt rum och Vladimir lommar hem till familjen utan att vilja ha betalt för taxiresan. Och jodå, ölflaskan hänger fortfarande med.
Stoppad av Omonsoldater
-Grabbar, det ni gjort för mig betyder så mycket. Ni har visat min dotter att det finns en värld utanför Uljanovsk och att det är viktigt att kunna språk i framtiden. Då vi är på väg in i hotellrummet stiger två Omon-soldater ur hissen och begär att se våra pass. De verkar dock mest vara intresserat nyfikna på oss snarare än misstänksamma. -Jag bor i Uljanovsk säger den ena vakten. -Jag bor i Sundsvall. -Ok. God natt boys.
(Uljanovsk har 650 000 invånare.)
Moder Volga
Regnet vräker ner över Volga, livsnerven, så betydelsefull, magisk och repektingivande att ryssarna vördnadsfullt kallar henne Moder Volga. Ett kanalsystem förbinder damen från Bottenhavet hela vägen genom landet ner till Kaspiska havet vilket gör att det teoretiskt går att åka sjövägen från St Petersburg till Astrakhan. Detta skulle dock ta mycket lång tid i anspråk, något vi naturligtvis inte har tid till. Letar länge i regnet efter en restaurang och då vi slutligen får napp dröjer det dryga timmen innan maten äntligen står på bordet. Prisnivån är härligt låg för en svensk budgetturist. En middag bestående av öl, kött, potatis och bröd stannar vid underbara 15 kronor. Vi betalar sedan facila 20 öre och åker spårvagn till hamnterminalen för att lista ut hur vi skall komma vidare från stan.
Galenskaper i hamnen
Byggnaden ligger helt öde och gardinerna är fördragna i biljettluckan. Då jag knackar på dras gardinerna undan och en nyvaken tant tittar sömndrucket fram.
-Ja, det går en båt till Samara imorgon kväll. Biljetter? Nej, det får ni köpa kl 22 imorgon. Ok.
Lenins skog
Stadens sk turistbroschyr (naturligtvis från Sovjettiden som allt annat i staden) tipsar om en skog där Vladimir Ilich Ulyanov (Lenin) brukade promenera, och andra platser som Sovjetunionens grundare antingen bevistat eller bott på under en del av sitt liv… Ett stort sovjetkomplex (ett arkitektoniskt mästerverk enligt broschyren) fungerar som museum och är byggt runt och ovanför Lenins födelsehus. Den blekta broschyren hävdar vidare att "beviset för att Lenin var ett geni är att så många gator bär hans namn och så många statyer är resta till Lenins ära". Inget nämns dock om massmord och deportationer och inte heller visas några fotografier från Lenins sjukdomstid mot slutet av levnadstiden då kommunistledaren inte precis liknade de kraftfulla propagandastatyerna.
Vi drar på fotboll!
Lenin står mig upp i halsen och det blir därför en skön avkoppling att se fotbollsmatchen i division 2 mellan Energiya Uljanovsk och Iskra Engels. Hemmalaget bränner en straff i slutsekunderna och matchen slutar oavgjort inför runt 3000 åskådare.
Kapten Grogg och flodbåten
Följande kväll anländer vi till hamnterminalen för att, vad vi tror, böka oss fram i biljettkön men terminalen är fortfarande folktom så när som på damen i biljettluckan.
-Biljetter kan ni inte köpa nu, utan det får ni vänta med till kl 23.
-Men båten avgår ju 23.30!
-Spelar ingen roll. Regler är regler.
Då tiden äntligen är inne säger kvinnan att hon inte hinner sälja biljetter till oss, utan det måste istället göras ombord på båten. Då båten stävar in "lyckas" kaptenen (raskt döpt till Kapten Grogg) med konststycket att missa piren. Den svårnavigerade båten tvingas därför att köra en lång omväg för att slutligen kunna lägga till. Naturligtvis blir det kaos när vi kliver ombord.
-Va! Har ni inga biljetter? En besättningsman bläddrar fram och tillbaka i olika handskrivna listor men till slut tar vi plats i en gedigen, trevlig hytt med robusta sängar. Standarden är långt bättre än väntat. Jag läser på en skylt att båten tillverkades 1958. Vi ser knappt till några andra passagerare, än mindre något nöjesliv.
Radioterror
I den nedsläckta matsalen hänger ett stort porträtt av Lenin centralt placerat. Båten brummar tyst och jag somnar in med ens. Nästa morgon tar vi plats på däck men när det börjar blåsa upp söker vi istället skydd i den eleganta salongen utrustad med komfortabla fåtöljer och ett gammalt piano. Schackspelet är uppriggat intill.
Allt vore frid och fröjd om inte städerskan hade terroriserat oss med sin fridstörande dammsugare och dessutom spelar "Kapten Grogg" radio så att de stackars högtalarna nästan lossnar från väggarna. Utsikten består till största delen av sandbankar med ett flackt landskap i bakgrunden men det spelar ingen större roll. Det är ändå långt roligare än att resa på ett öppet hav med endast vatten att titta på. Volga svarar för hälften av landets sjöfrakt och otaliga är de fraktfartyg vi möter innan M/S Maxim Gorkij lägger till i Samara.
Trevliga Samara
Strålande sol och närmare 30 grader när vi anländer till Samara (1,1 milj. Invånare). Det känns direkt att detta är en mycket trevligare stad än "Lenin-zoot" i Uljanovsk. Atmosfären är gemytlig och trevlig och vi träffar en del nyfikna människor. Vi ser också många vräkiga lyxbilar, t ex blänkande nya Mercedes S-klasse med en prislapp runt miljonen..
Receptionisten på Hotell National släpper in oss efter stor tvekan och vi traskar in mot torget i centrum. Enligt gammal rysk tradition åker par ut till monument för att fira bröllopet, i Samara väljer man torget. Det strömmar en jämn stadig ström av nyförälskade till torget vid den okände soldatens grav. Hela tiden smäller champagnekorkar men ljudet avbryts då och då när sällskapen får syn på tre turister iförda shorts med kamerorna i högsta hugg.
En rysk vän sade till mig en gång på frågan varför inte ryssarna använder kortbyxor: "Bara idioter och utlänningar går omkring i den typen av byxor". Längs Volga är det full aktivitet denna soliga dag. Några ägnar sig åt gymnastik, jogging eller styrketräning medan andra badar. En del ägnar tiden åt fiske och några av sportfiskarna använder slangen från bildäck som ranglig båt.
Fiasko på Iceberg
Testar nattlivet på kvällen men i centrum är det fullständigt dött. Vi åker därför taxi till vad som sagts vara det bästa utestället i stan, "Iceberg". Där är det massor av folk och långa köer men då inträdet ligger på närmare 150 SEK vänder vi istället hemåt i en grå gammal Lada.
Extraöppet i Stalins bunker
Nästa dag avverkar vi de flesta av stadens sevärdheter och som sista anhalt har vi bestämt oss för att besöka Stalins bunker. Då Moskva riskerade att falla i tyskarnas grepp fungerade istället Samara som Sovjets temporära huvudstad 1941-1943. Under stort hemlighetsmakeri (förstås) byggdes då denna ca 70 meter djupa kraftigt armerade försvarsanläggning i centrala Samara. Då jag förra året besökt Hitlers bunker ställdes nu siktet mot Stalins dito. På en diskret skylt vid en bakgård står att läsa "Bunker Stalina" men en trevlig herre upplyser dessvärre om att bunkern är stängd, söndag som det är. Vi förmodar att mannen jobbar i eller i anslutning till bunkern och startar därför stora charm- smör- och intresse- offensiven.
-Vi har åkt hela vägen från Sverige bara för att se Stalins bunker. Vi är korrespondenter som fått i uppdrag att skriva om denna mystiska byggnad. Det är vår stora dröm att komma ner i bunkern.
-Tyvärr grabbar. Jag kan inget göra, säger mannen och rycker uppgivet på axlarna. Vi ger oss dock inte, utan fortsätter ställa frågor för att verka intresserade. Till slut säger mannen (som visar sig heta Vladimir),
-Ok, ni kan följa med innanför dörren så att ni kan ta kort på översiktskartan som hänger där.
"Sätt dig i Stalins stol"Troligen räknar Vladimir med att vi skall låta nöja oss med detta men vi ger inte upp och till slut säger Vladimir förlösande:
-Kör till, vi tar en snabb sväng ner till bunkern men om "direktör´n" får syn på oss blir jag halshuggen. Jublande äntrar vi hissen tillsammans med vår nya idol.. Efter två hissfärder ner till "underjorden" stiger vi in i Stallins spartanska men sobra arbetsrum.
-Sätt dig i Stalins stol och lyft på telefonluren så kan polarna ta kort på dig, säger Vladimir triumferande. Den tunga telefonluren avger en dov kopplingston. Frågan är om denna telefon stod i kontakt med de allierades stridsledning? -Skynda, skynda så att inte "direktör´n" kommer, nu går vi in i politbyråns sal. I sammanträdesrummet hänger en stor krigskarta med olika trupprörelser och aktiviteter inritade. En radda fotografier senare smyger vi ut till hissen igen. Vladimir är mycket stolt och glad över att ha fått visa oss runt och han skakar därför hand med oss otaliga gånger.
Stalin var under kriget på besök och inspekterade bygget men bunkern kom aldrig till användning då den tyska offensiven bedarrade, 1942 och framåt. Bunkerns existens hemlighölls i drygt 50 år, ända till 1993. Vi försvinner iväg mot nattåget med destination Volgograd. Vladimir står säkert kvar fortfarande och vinkar utanför sin bunker, vinkar efter tre svenska turister han släppte in i Stalins bunker en septembersöndag…
Språkproblem öppnar dörrar
Som jag skrev tidigare är inget i Ryssland omöjligt och det som är förbjudet är bara nästan förbjudet. Jag tror också att jag och kompisarna har mycket att tacka det faktum att vi knappt talar någon ryska alls och ryssarna därför ruckar på regler och öppnar annars stängda dörrar för oss. "Ser du inte att de är turister? De förstår ju inget och de har åkt hela vägen från Sverige. Klart att de inte begriper att de behöver tillstånd!" Det faktum att vi trots allt snappat upp en del ord ryska gör också att förut så griniga och tvära biljettförsäljare eller konduktörer t ex, ofta brer på ett stort leende då vi t ex försöker köpa biljetter eller fråga efter vägen.
Då Henrik under ett besök i USA frågade efter vägen tog en vad han trodde, vänlig man honom med men efter några minuters promenad krävde mannen 5 USD som tack för hjälpen. Något sådant händer inte i Ryssland. Jag har varit med om att folk promenerat med mig i upp mot en timmes tid och sedan lämnat mig med en handskakning och en förklaring att det var ett stor ära att få träffas. Det är sådana gester och vänlighet utan baktankar som rör och glädjer en rysslandsturist.
Ryktet om Rysslands farlighet är betydligt överdrivet!
För mig är mötena med lokalbefolkningen det största, viktigaste och roligaste under resor av denna typ. Om jag istället hade bussats in till t ex St Petersburg ihop med 50 andra turister hade jag garanterat omringats att klasar med påstridiga souvenirförsäljare. Min tum- och säkerhetsregel är att själv söka kontakt med folk istället för att stanna till för människor som ropar efter mig. Om jag själv tar kontakt med någon (som dessutom ser snäll ut) är risken att råka ut för stölder och andra tråkigheter i det närmaste obefintlig. Ryktet om Rysslands farlighet är betydligt överdrivet!
"Vodka är bra mot det mesta!"
På nattåget mot Volgograd (eller Stalingrad som staden hette tidigare) hamnar vi bredvid Natasha (ca 40 år) och Ludmila, (ca 50 år). Det dröjer inte många minuter innan vi "bjuds in" att äta med dem. Vid nästa tåguppehåll går Natasha ut och handlar mat av marknadsekonomins flitiga budbärare i form av krumma gummor som erbjuder allt från vodka till Volgafisk till försäljning.
Vi bjuds sedan på ymnigt med vodka, öl, fisk, ägg, grönsaker, varm (!) potatis, bröd och så som en extra bonus Natashas egentillverkade honung. "Anders, denna dunderhonung kommer att bota din förkylning på stört. Ta mer vodka också förresten. Det är bra mot det mesta". Det betyder otur att ställa tombuteljer på bordet. Därför gäller det att hålla koll på var man sätter ner "44orna" då golvet snabbt fylls av flaskor. Festen fortsätter i vår kupé och när Natasha börjar sjunga sånger av Pugatjova får kvinnan mitt emot nog och tar sin kudde och försvinner ilsket längre bak i vagnen. "Äh, strunt i henne ta ett glas till, förresten måste ni komma och hälsa på mig och min familj. Min dotter pratar kanadensiska och engelska"…Varje gång jag åkt tåg i landet har det slutat med att "Ryssen" bjudit hem mig men denna gång skulle inte tidtabellen hålla för ett besök i våra nya vänners hemstad: Novorossisk.
Salingrad, Volgograd & Moder Ryssland
Då tåget närmar sig Volgograd (1 milj. Invånare) ser vi från tågfönstret Moder Ryssland, en av världens största statyer. Denna svärdsvingade 5900 ton tunga staty i världsklass står där på vakt som en avskräckande symbol. Ingen intar moder Ryssland ty hon svingar sitt svärd mot den som försöker. Den 83 m. höga statyn är belägen på den strategiskt mycket viktiga Mamaievklippan (eller kulle 102).
Runt berget ägde de blodigaste striderna under slaget om Stalingrad rum och många av de 1,2 miljoner offren stupade här. Visste du förresten att tyskarna "endast" förlorade 200 000 man medan de sovjetiska förlusterna uppgick till över en miljon man. Naturligt nog gjordes detta område om till en gigantisk minnesplats efter kriget. Inga superlativer räcker till för att beskriva storslagenheten på denna 65 000 kvadratmeter stora plats.
Vi börjar vandringen vid Leningatan och möts först av statysamlingen "Generations will remember". Inuti statyn har jord kapslats in från Moskva, Leningrad, Kiev, Minsk, Sevastopol, Odessa, Tula, Novorossiisk, Kursk, Smolensk, och Murmansk, vilka representerar de sk. "hjältestäderna". Krigsexperten och rysslandskännaren Niklas Larsson från Göteborg har sin egen förklaring till vad som kännetecknar en "hjältestad" dvs en plats där det strök åt extra mycket folk under "Det stora fosterländska kriget".
Slåss till döden
Promenaden går vidare längs en lång allé och nästa staty i ordningen är "Fight to the death" en sovjetisk soldat med fyrkantigt ansikte som spänner sina muskler till det yttersta. Mannen är försedd med handgranat och gevär. Sjukt men coolt! Ett stenkast från Moder Ryssland ligger den heligaste platsen, den runda salen där den eviga elden brinner. På väggarna har man präglat in 7000 slumpvis utvalda fallna soldaters namn i guldskrift. Två soldater står i stram givakt kring facklan med den eviga elden. Från högtalarna hörs Schumanns sövande Reverie. Det måste vara svårt för soldaterna att inte falla i sömn under det timslånga vaktpasset. Varför man valde just musik av just Schumann förklaras av att man vill "tala om" att inte alla tyskar är onda, bara de som ger sig på Moder Ryssland…
"Ari" skjuter vilt utanför
I centrum som helt byggts upp efter krigsslutet kretsar också mycket kring det fruktansvärda slaget. Husruiner finns bevarade och nere vid Volga ligger ett mycket bra museum. Där beskådar jag bl a en "360 graders" panoramamålning vilken ger en bra uppfattning om hur det kunde se ut på fältet under det fruktansvärda slaget: Vinter, bombanfall, ruiner, utbrända fordon. I ett rum intill visas brev skrivna av tyska soldater. Breven nådde aldrig hemlandet och jag grips speciellt av följande rader: "Hunger, hunger, hunger, löss och smuts. Dag och natt luftangrepp. Om det inte sker ett under går jag under här …Vi sitter här på julafton 1942 i Stalingrad medan "Ari" skjuter vilt utanför. Alla sitter i varsitt hörn och tänker på sina anhöriga. Allas vår högsta önskan är att en gång till i livet får fira jul. …Sista hästen är för länge sedan uppäten och jag har ingen aning när det här helvetet skall ta slut".
Hitler gav order om att slåss till sista man och endast några tusen soldater lyckades återvända hem efter kriget. En kvinna sade under kriget till Time magazine: "We shall teach the German cannibals a lesson they won't forget-a lesson in steel and blood". Kvinnan fick rätt men priset för segern var högt, ofantligt högt. För den som är intresserad av träffa och se gamla medaljprydda veteraner fira segern i kriget rekommenderas ett besök i Moskva eller Volgograd under den sk. Segerdagen (9 maj).
Gin & Tonic på väg till bussen…
Efter besöket hos Moder Ryssland äter vi grillspett på det närliggande gatuköket. Det är lustigt hur snabbt man "acklimatiserar" sig till ryssarnas alkoholvanor. Då ett ungt par delar en flaska champagne mitt på dagen här på det sjabbiga Gatuköket höjer vi inte på ögonbrynen men om liknande inträffat hemma i Sundsvall hade väl de flesta mer eller mindre chockats över beteendet. I automaten på gatan kan du köpa färdigblandade drinkar. Här dricker man Gin och Tonic på väg till bussen för att släcka törsten och på krogen beställer man gärna in en helflaska vodka. När jag i snabbköpet köper en flaska Stolichnaya för att ta med mig hem till Sverige öppnar kassörskan kylskåpet.
-Varsågod, kyld och redo att drickas!
"Rotor Champion - Manchester hahaha"
Volgograd är den sovjetiska efterkrigsbebyggelsen till trots, en mycket mycket härlig stad. Nere vid Volga finns otaliga frekvent besökta uteserveringar och folk är mycket vänliga mot oss. För ett par år sedan slog stadens stolthet Rotor Volgograd ut Manchester United ur UEFAS fotbollscup, något som lokalbefolkningen skrattar gott åt. Jag blir genast "tjenis" med bartendern Igor på Sports bar då vi snackar fotboll. Eftersom jag och reskompisarna i princip är de enda gästerna får vi istället utmana personalen på olika aktiviteter. Igor är omöjlig på fotbollsspel, Elena krossar mig på flipper, Natashas smular sönder ev. segerförhoppningar i biljard och Maxim gör vad han vill med mig i schackpartierna. Stiger vid 4-tiden in i en mycket risig taxi och puttrar hemåt. "Russian Mercedes" säger chauffören och skrattar.
Rublerna tog slut
Mellan Volgograd och staden som ligger tvärsöver Volga, Krasnolobodsk finns ingen bro. Däremot verkar ett brobygge en gång ha påbörjats. Det vittnar de färdiga men ogräsbeväxta betongfundamenten om. Troligen tog pengarna slut en dag och bygget sköts upp eller lades ner. På vintern går det att promenera på Volgas is men sommartid tar man sig över till andra sidan med hjälp av färja.
Avsaknaden av en bro gör att Krasnolobodsk inte alls känns lika "västlig" och utvecklad som Volgograd. Vid färjeläget säljer gummorna fisk och grönsaker och t om Stalincigaretter. Får genast intrycket att västerlänningar inte brukar uppehålla sig här. "Babushkorna" granskar oss nyfiket. Som vanligt fnissas det när vi går förbi. Tar en liten repa i den lilla staden men då jag inte ser annat än gamla trähus går jag istället till stranden och lägger mig i solen ett slag. Då vi checkar ut från hotellet ropar den vänliga våningsvärdinnan "Welcome!" efter oss…
Målet var att resa vidare mot Rostov-on-Don men den båtsträckan var nedlagd. Astrakhan och Kaspiska havet kändes för oroligt att åka till i och med närheten till oroliga Dagestan. Nästa resmål sattes därför norrut, till Saratov.
Inte heller i Volgograd lyckas vi köpa båtbiljetter i kassan utan vi får på flodbåten ånyo knöka in oss i en liten befälshytt och dividera om priset. Denna gång stannar priset på 80 SEK/person för 20-timmarsresan mot Saratov. Det enda försäljningsstället ombord är caféet som ståtar med 9 öl och 2 vodkaflaskor samt några karamellpåsar. Inte ens té finns till försäljning utan jag dricker istället en kopp svart bensin i förklädd kaffeform. Har ni mat här? Ja, kl 15.30 har vi det säger tanten i kassan.
Går ut på däck i den 30-gradiga värmen. Det finns inget bättre sätt att resa än detta, tänker jag när jag sitter i solstolen och flyter förbi landskapet. Efter en dryg timmes färd når vi slussen vid "22:a partikongressens vattenkraftverk". Vi lyfts majestätiskt ett 40-tal meter upp och färden kan fortsätta. Vid 15.30 kommer två damer fram och frågar om vi vill äta. Nej, inte nu. Senare! -Det går inte. Maten blir kall, säger kvinnorna och menar att antingen äter ni nu, eller så blir det inget alls. Inför detta hot släpar vi oss till matsalen.
Det blir aldrig tal om att visa någon meny utan så fort vi satt oss ned kommer en kall skosula till kött blandat med kall potatis och strips. För att piffa upp rätten har man lagt till 2 övermogna tomatskivor och några sorgliga gurkskivor. -Entrecote, säger servitrisen triumferande. Vi vill ha öl till detta? Det går inte. Detta är en restaurang. Här äter man mat. Dricka får ni köpa hos tanten på cafet. Jag gör en inköpsrunda och minskar det magra sortimentet till 7 solvarma ölflaskor.
Tryck på dansgolvet
Ombord idag är vi endast 7-8 passagerare så det går fort att lära känna reskamraterna. En tonårig kille förklarar att han är båtens DJ. Han rekommenderar oss att senare besöka dansen som enl. uppgift skall "braka loss" kl 22. -Hur länge är det dans då? Till kl 23, säger killen samtidigt som han lyriskt skruvar på min minidisc-spelare. Jag utmanar grabben (Maxim) på medhavda spelet 4-i-rad och andra passagerare tittar nyfiket på.
-Tyvärr har jag ingen film i min kamera, annars hade jag tagit kort på er, säger grabben.
-Varsågod, här får du en ny rulle säger jag.
Maxim jublar överlyckligt. Jag får sedan skriva autografen på filmförpackningen innan Maxim drar med mig till dansen. Naturligtvis är det folktomt på dansgolvet. Maxim pressar högtalarna till bristningsgränsen, för att imponera på mig. "Skivsamlingen" består av tiotalet kassettband och tre färgade glödlampor får fungera som spotlights. Passagerarna tillbringar kvällen i salongen istället för på dansen. Jag slår mig ned i fåtöljen och slötittar på nyheterna som visas på den svartvita TVn av märket "Kaskad 230". Nyhetsförmedlingen präglas av kriget i Dagestan samt av den senaste tidens bombdåd som skakat Moskva. Typiskt att sådana tråkigheter skall inträffa när jag precis lyckats övertygat mina vänner och anhöriga om att Ryssland är ett mycket säkert land att resa i.
Moskva har med förstäder 15,3 milj. invånare, dvs nära två gånger Sveriges befolkning så då är det i och för sig inte så konstigt att det händer en del härborta.
Saratov och gågatan
Saratov (900 000 invånare) ståtar med en underbar gågata i världsklass. Det är härlig att sitta på något av de otaliga caféerna och titta ut över myllret av flanerande människor. Annars finns det inte allt för mycket att se i stan. Efter en lång vandring på stan är det dags att vända hemåt mot Hotell Olympia.
Tyvärr har vi ingen stadskarta och har därför ingen riktig pejling på var hotellet ligger. Jag stannar en gentleman på gatan och denne erbjuder sig att hjälpa oss hem. Det var snällt, tänker jag, övertygad om att hotellet ligger bara några minuters vandring härifrån. 45 (!) minuter senare försvinner dagens hjälte från platsen med ett kraftig handslag. Helt otroligt, vilken vänlighet. Naturligtvis är det aldrig tal om att mannen skall ha ersättning för sin insats. Vrålhungriga skyndar vi mot våning 6 där restaurangen enligt uppgift skall finnas. När hissdörren öppnas börjar vi gapskratta. Hela våningsplanet ser nämligen ut som en katastrofplats. All inredning är utriven och det ligger stora sandhögar på golvet och tegelstenar med murbruk intill.
Vi hittar en annan restaurang istället men där serverar man inte öl. Vi försöker med rött vin istället. På bordet hamnar då 18%-igt ukrainskt dessertvin. Urk!
"Jaha, du jobbar med Internet!"Dag 2 beslutar vi oss att besöka "Segerparken" och tillhörande krigsutställning. Vi har sådan flax att denna dag visar sig vara "pansartruppernas dag" och parken är därför fylld av gamla krigsveteraner. Borgmästaren håller tal och en arméorkester marscherar in. Efter ceremonin frågar jag en medaljprydd man (runt 80 år) om jag får fotografera honom.
-Visst, men jag vill bara vara med på bilder om det finns pansarvagnar i bakgrunden. -Det var en sådan jag körde under kriget, säger Sinat, och pekar på ett av krigsfordonen. Jag tackar för mig och kortvuxne Sinat kilar vidare. En stund senare är mannen tillbaka, denna gång med "polaren" Viktor som sällskap. Viktor pratar flytande tyska och frågar var i Tyskland vi bor. -Jaså, Sverige? Det vet jag inget om. Vad jobbar du med? Det är inget som du känner till, det kallas datorer, säger jag, till 80-åringen. Jaha, du jobbar med Internet säger Viktor som det vore vardagsmat för honom samtidigt som han skrattar så att guldtänderna syns i sin fulla glans.
-Du vet, Sinat och jag kämpade tillsammans under kriget och detta är vår stora dag. Vi byter adresser och lovar skicka kort. Lustigt nog har båda herrarna sin hemvist på Pansargatan i Saratov.
Här säljs inga biljetter - Detta är en resebyrå!
Ett problem för Rysslandsresenären är bristen på information eller snarare att bedöma riktigheten i den information som ges för t ex tidtabeller. En rundvandring på Saratovs alla (3) resebyråer gav följande besked:
Byrå 1: -Tyvärr, vi har datastopp och vet dessutom inget om flygbiljetter
Byrå 2: -Det går ett plan per vecka, nästa flight är om 6 dagar.
Byrå 3: -Tror inte det går några flyg längre pga situationen i vårt land. -Ok, ge mig en tågbiljett istället. -Tyvärr säljer vi varken tåg- eller flygbiljetter här. Jag som trodde en resebyrås uppgift är att sälja biljetter…
På tågstationen får vi till slut vår efterlängtade biljett till nattåget mot Moskva. En glad överraskning är att vagnen är alldeles ny och blänkande. T o m toaletten är ett föredöme. Vi hamnar i samma kupé som Svetlana från Engels. På stationen har ett gäng ungdomar samlats för att ta farväl av sina vänner, placerade i kupén intill vår. De sjunger folklore-melodier och jag uppfattar ord som dosvidanija och andra avskedsfraser. Tåget rullar iväg. En liggvagnsbiljett kostar inte mer än 100 SEK för denna 17-timmars resa och då ingår dessutom ett suveränt kvällsfika.
Efter någon timmes resa stiger en "rödglödgad" man på tåget och hävdar att han skall bo i vår kupé. De andra resenärerna har låst sina dörrar och eftersom vår är öppen tycks det vara mannens sista chans att kapa åt sig en sittplats. Enbart "fyllots" väska fyller i princip halva golvet. Nattsömnen skulle definitivt gå förlorad om denne fridstörare hade lyckats med sitt uppsått att tränga sig på i vår kupé. Till slut lyckas konduktören skuffa in mannen i en annan kupé där det finns en ledig plats.
Zhirinovskijs tal
Vi återser Moskva som nu är en belägrad stad. Poliser överallt med anledning av bombdåden. Varken på tunnelbanan eller på Röda torget finns några papperskorgar. Kent blir stoppad för visitation och får packningen genomsökt. En kvarglömd plastpåse skapar oro när jag åker ut mot lördagsmarknaden med Metron men som tur är innehåller påsen bara några tomburkar. Vid Röda torget håller ultranationalisten Zhirinovskij tal och det ser lite komiskt ut när mötet bevakas av uniformerad militär snarare än polis. Jag tror det förklaras av att LDPR-partiet har starkt stöd hos militären. Längst fram ser jag Bosse Lindwall från TV4. Träffar en mexikansk journalist och tar en fika med honom. Nästa dag lämnar jag Moskva samtidigt som en ny bomb detonerar, denna gång i stadens södra utkanter.
Det har varit två härliga veckor fyllda av möten. Vi har tillryggalagt över 400 mil i kontrasternas Ryssland. Ryssland, förtalat, ståtligt, monumentalt, sjudande, omvälvande, historiskt, kontrasternas land -vi ses snart igen!Tips till blivande rysslandsresenärer:Förbered dig noga och packa ned guideböcker, kartor och parlörerToapapperUS-dollar i kontanterGSM-telefonImprovisationsförmåga och tålamodPresenter. Du blir garanterat inbjuden på middag!
Våga lita på människorna
Kostnader, denna resa (Anm. resan genomfördes 1999. Priserna har gått upp sedan dess.)Visum: 300:-
Flygbiljett: Stockholm-Moskva, t o r: 2100:-
Tågbiljetter: 100:-
Båtbiljetter: 150:-
Inrikesflyg: 250:-
Logi, mat och fickpengar: Ca 2000:-
Totalt: 4900:-
Jämförelse mellan Moder Ryssland och Frihetsgudinnan:
Statue of Liberty(New York, USA)
Height from pedestal to torch - 93 metres
Height from base to torch - 46,5 metres
Weight: copper - 100 tons, steel - 125 tons. Total - 225 tons
The Motherland (Volgograd, Russia)
Height from pedestal to sword - 83 metres
Height w/o sword and pedestal - 52 metres
Weight: concrete - 5500 tons. metal units - 2400 tons. Total - 7900 tons
--------
Fotnot:
Den 11 juli 2011 inträffade en allvarlig olycka när flodbåten Bulgaria gick till botten utanför Kazan. Läs mer på Dn.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)