fredag 10 mars 2006

Ulan-chocken

4,5 dygn- Inga problem
2003-05-18
Efter att åkt drygt 4 dygn på tåg borde det kännas som en lättnad att äntligen få stiga av. Men faktum är att tågresan inte på något sätt varit långtråkig. Kanske bitvis lite enformig men inte så farlig som man lätt kan tro - om man åker 700 mil landvägen. Med hjälp av flitigt yatzyspelande samt trevliga grannar på tåget gick faktiskt hela färden "som smort".

Ulan-chocken
Att kliva av i Mongoliets huvudstad är som att hoppa av på en annan planet. Enorm fattigdom präglar verkligen hela Ulaan Bator och resten av landet. En liten desperat känsla infann sig faktiskt när jag tog mina första steg på Mongolisk mark. Men som vanligt måste man ge situationen lite tid för att smälta intrycken. Att smälta just dessa intryck som svetsat sig fast i mig idag kommer sannolikt ta längre tid än vanligt, men redan nu efter 7 timmar så kanns situationen mer till rätta och "kursen" på denna underliga plats stiger konstant. I vart fall i mina ögon.

I morgon en annan dag. Anders jag och Kent bor för närvarande i en s.k. ger, vilken enklast beskrivs som ett runt stort tält, som mongolerna ofta själva använder sig av som permanent bostad. I morgon kommer dock sannolikt jag, Kent samt våra fyra finsk/japanska grannar (grannarna från tågresan) bege oss ut på en tvådagars rundtur i den mongolska vildmarken. (Anders däremot har bestämt sig for att ta ett behövligt uppehåll i resandet och stanna i stan för att möta Henrik men även för att lyxa till det med hotellsäng, varmvatten och färgTv). På denna stundande tur är allt inkluderat, i priset, 25 USD. Detta innebär förhoppningsvis att vi kan slappna av, se och uppleva, samt koppla bort den smått stressande miljön som Ulan Bator onekligen bjuder på.
//Stefan Norberg, Mongoliet. 18 maj 2003 kl. 14.46.